Lina Rydén Reynols debut är mogen och medveten – men kanske för snygg

Det är sällan nyheter från förlagsvärlden skapar rubriker på kultursidorna. Men när den mångårige Bonnierförläggaren Gunnar Nirstedt i fjol sa upp sig från sin tjänst väckte det reaktioner på flera håll. Nirstedt sa sig ha tröttnat på förlagets kommersiella utgivningsstrategi, och följdriktigt har han nu startat det egna förlaget Nirstedt/Litteratur.

Att den första bok förlaget ger ut är ett debutantverk är ingen slump; Nirstedt har under sin karriär gjort sig känd för sin förmåga att vaska fram nya litterära talanger. Att den nu debuterande författaren är ingen mindre än hans efterträdare på Bonniers, förläggaren Lina Rydén Reynols, ger historien en särskild tvist.

När en erfaren förläggare debuterar som poet är förväntningarna förstås högt ställda. Och ”Läs mina läppar” är utan tvekan en ovanligt mogen och medveten debut, där varje ord i dikten utgör en exakt avvägning mellan öppenhet och precision.

Den övergripande tematiken rör skrivandet som arbete och språket som material, ett tema med mer konkret förankring i Rydén Reynols erfarenhet än i de flesta andras. I dikten ställs det som sägs oupphörligen mot det som inte sägs eller ens kan sägas, också i rent bokstavlig mening: Vilka ljud låter sig formas, vilka rörelser är munnen kapabel att utföra? Och som ofta i lyrik av det här slaget utgör undersökningen av språket startpunkten för en genomgripande granskning av människans livsvillkor.

Grammatiska system flätas samman med ekonomiska, ekologiska och biologiska, liksom med neurala nätverk (ett slags självlärande algoritmer som används inom artificiell intelligens) till i en sömlös väv där kroppen och jaget reduceras till funktioner.

Det ambivalenta förhållandet till språket präglar också bokens titel. ”Läs mina läppar” kan referera till läppläsning av det slag som vissa hörselskadade behärskar. I så fall tycks titeln antyda att något saknas i dikten, att en dimension har gått förlorad i själva nedtecknandet av orden på papper. Men den kan också läsas som en direktöversättning av engelskans ”read my lips”, och verkar då tvärtom uppmana oss att tolka utsagorna ordagrant.

Kan en lyrikdebut vara alltför stilsäker? Frågan väcks när jag konstaterar att boken, alla sina förtjänster till trots, imponerar mer än den berör. Rydén Reynols poesi är perfekt avmätt, tonträffen absolut. Men just dessa kvalitéer gör dikten bitvis undanglidande och friktionsfri, den ger villigt vika för olika läsarter, vägrar bjuda motstånd.

Kanske härrör min tvekan ur en (orimlig?) förväntan på att en debutbok just genom sina oslipade kanter ska ha förmågan att glänta på förlåten mellan poesi och levd erfarenhet och därigenom injicera nytt blod i litteraturen; kanske kan den förklaras med hänvisning till idén – senast formulerad av essäisten Ben Lerner – att poesins kärna är misslyckandet, strävan mot det ouppnåeliga. Rydén Reynols debut är helt enkelt så felfri, så omedelbart igenkännbar som god litteratur att den just av denna anledning lämnar mig en smula kallsinnig.