Lööf pekar på Kristersson och Löfven
Det var många politiska bedömare som trodde att Annie Lööfs och Centerpartiets tystnad tydde på att en uppgörelse med Socialdemokraterna låg nära. Men Lööfs tidigare ord om ”skambud” visade sig vara mer än tomt förhandlingssnack – Löfven och Socialdemokraterna fick känna på ytterligare ett nej. Den som tycktes ta det nejet bäst var Stefan Löfven själv, på sin presskonferens lät Löfven snarast förhoppningsfull om nya möjligheter till förhandlingar. Löfven var överraskande öppen för att reformer på skatteområdet och arbetsrätten kan vara nödvändiga – men han betonade att fack och arbetsgivare är bättre på att förnya arbetsrätten än politiker, inkluderat honom själv som varit borta från IF Metall i snart sju år.
Nästa steg är budgetomröstningen. Eftersom Centerpartiet och Liberalerna meddelat att de lägger ner sina röster när övergångsregeringens budget ställs mot M/KD:s budget, blir det den senare som vinner. Det borde under normala omständigheter ge genomslag i vem som släpps igenom som statsminister. Men – som vi också vet från kommunpolitiken – få saker följer nu tidigare logik.
Om det är möjligt att samla Alliansen igen återstår att se, men oddsen är dåliga. Gamla svårigheter är inte glömda. Och förhållandet till Sverigedemokraterna har inte förändrats. Det är svårt att tro att Centerpartiet och Liberalerna ändrar sig på den punkten och så länge de inte gör det kommer det att bli svårt för Ulf Kristersson att bli statsminister. En samlad Allians skulle möjligen kunna söka stöd hos Miljöpartiet om Moderaterna släppte fram Annie Lööf som statsminister. En sådan regering hade dock haft en avgörande svårighet – förutom att den fortfarande är i minoritet: migrations- och integrationspolitiken. Den hänger över de flesta potentiella uppgörelser där många partier ingår.
Migrations- och integrationsfrågan är en viktig fråga för Sverige som tyvärr har allt för skarpa konturer. Men någonstans mellan ytterligheterna finns det en rimlig diskussion att föra på ekonomiska och humanistiska grunder. Sverige är inte dåligt på integration, men många människor med dåliga förutsättningar att komma i jobb snabbt har kommit till landet de senaste åren.
Forskaren Joakim Ruist kom i sin rapport Tid för integration, Expertgruppen för studier i offentlig ekonom, ESO, till slutsatsen att Sverige klarar att få invandrare i jobb ungefär lika bra som förr. Men svårigheten är att det handlar om fler människor idag och att det på gruppnivå skiljer mellan människor från olika länder hur snabbt de kommer i jobb. Om asyl- och anhöriginvandringen ökar för grupper som det tar längre tid för att komma i jobb tar integrationen längre tid – allt för lång tid. Då är det rimligt att ställa sig frågan hur man bäst får dem som redan är här i jobb. I statistik för både Skåne och Sverige står det klart att detta är en avgörande fråga, både på ett individuellt och samhälleligt plan. En växande befolkning är en tillgång för alla om människor kommer i arbete och får möjlighet att anpassa sig socialt i det nya landet.
Tror man på att en nationell välfärdsstat ska klara av att hålla den betalande majoriteten nöjd med vad de får tillbaka och samtidigt inte tillåta för stora ekonomiska och sociala skillnader, måste högsta prioritet vara att klara tidigare åtaganden. Krasst: det är bättre att ge fler av dem som redan är i Sverige större möjlighet att etablera sig, med resurser till bra utbildning och möjlighet/krav till snabbare egenförsörjning, än att ta emot ytterligare väldigt många människor med små möjligheter att komma i arbete.
Att bemästra den grova organiserade brottsligheten, som märks allt för tydligt i exempelvis dödsskjutningar och sprängningar, är också en högprioriterad uppgift för en ny regering, liksom rikets säkerhet och försvar.
Med det i åtanke blir de olika småpartiernas krav lätt till en ohälsosam cocktail för en regeringsbildare. Stefan Löfven hade till exempel svalt både friår och köttskatt för att få med Vänsterpartiet och Miljöpartiet på att stödja honom.
Annie Lööf vill nu gärna skjuta över ansvaret för regeringsbildandet på Socialdemokraterna och Moderaterna, till dem som hon redan har sagt nej till. Jan Björklund har yttrat något liknande. Det må innehålla rejäla spår av taktik från Centerledarens sida – alla känner till hennes ambition att bygga partiet och sin egen makt. Men om inte C och L förmår stödja Ulf Kristersson kan trots allt en S+M-regering vara den sista vägen ut för att få en regering som har beslutskraft att ta tag i de svåra frågorna utan att låta stora resurser gå till symbolpolitik. Riskerna med att föra ihop S och M känner alla till, inte minst Löfven och Kristersson. Ingen vill det egentligen, även om de politiska skillnaderna dem emellan är mindre än mellan partierna i den nyss avfärdade regeringskonstellationen. Men som regeringsbildandet utvecklat sig kan det vara där talmannen hamnar till slut. Andreas Norlén borde nog kalla till sig de två innan det är för sent. Risken är stor att andra recessioner och depressioner än de politiska snart knackar på dörren.
