Lotterisystem i vården

“Väntetiderna i cancervården är ett geografiskt lotteri”, säger Jan Zedenius, överläkare och medicinskt sakkunnig på Cancerfonden.

Det är svårt att säga emot. Bara 3 av 21 regioner klarade under 2017 målet om att 80 procent av bröstcancerpatienterna ska opereras högst 28 dagar efter diagnos. För prostatacancer var det ingen region som klarade målet om högst 60 dagars väntan från diagnos till operation.

Fyra år efter att Socialdemokraterna lovat att alla cancerpatienter skulle få vård inom fyra veckor får patienter med prostatacancer i genomsnitt vänta i fyra månader från remiss till behandling. Det är ett enormt misslyckande.

Flera cancerköer har visserligen kortats något under de senaste åren. Men när man samtidigt beaktar att köerna i annan specialiserad vård exploderat – i genomsnitt fördubblades exempelvis operationsköerna från 2013 till 2017 – undrar man om inte vårdpolitiken bara flyttat äggen från en korg till en annan.

Det är oroande, och särskilt eftersom cancervården trots politisk prioritering inte fått ner väntetiderna till mer mänskliga nivåer. Regeringens tydligaste åtgärd, att införa standardiserade vårdförlopp (SVF) för flera cancerformer, verkar inte ha haft någon särskild effekt i det avseendet. Det betyder inte att reformen var dålig, SVF har sannolikt många andra fördelar, bara att väntetiderna kräver andra insatser.

Och sådana verkar tyvärr ha svårt att fortplanta sig i vårdsystemet. I ett inslag i TV4-nyheterna (18/1) beskrivs hur urologsektionen på Uddevalla sjukhus förändrat prostatacancervården. Dels släppte man ambitionen att patienten alltid ska få träffa samma läkare. Dels införde man ett mer flexibelt operationsschema, som innebar att en enskild kirurg på kort sikt kunde få genonföra något för få operationer än rekommenderat. Något som enligt klinikchefen istället jämnar ut sig på sikt.

Resultatet: man kapade väntetiden från remiss till operation för prostatacancer från 146 dagar till 61, och blev snabbast i landet.

Här finns alltså inte bara tydliga lärdomar om vad som skapar flaskhalsar i prostatacancervården, utan även arbetssätt för att komma runt dem. Ändå verkar intresset svalt. I TV4 uttrycker klinikchefen Jesper Swärdh förvåning över att inga andra sjukhus hört av sig för att få veta hur kliniken jobbar, trots att resultaten varit omskrivna.

Och i Januariavtalet mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna är en av få konkreta punkter på sjukvårdsområdet rätten till en fast läkarkontakt i primärvården. Det vill säga motsatsen till det som kortade köerna i Uddevalla, även om det är skillnad mellan primärvård och specialistvård.

Problemen är givetvis inte lättlösta. Men när åren går utan att vårdköerna försvinner, och månaderna rullar förbi utan att cancerpatienter får den vård de har rätt till, då måste man till sist fråga sig om sjukvårdssystemet alls är kapabelt till de förändringar som behövs.