Mäktig fuga om den stora och lilla historien

I Lisinas fall blev man som läsare bland annat alltså varse att det över huvud taget existerar en rysk delrepublik vid namn Tjuvasjien, och när man nu tar sig an den lettiska prosaisten, lyrikern och dramatikern Inga Ābeles näst senaste roman, den episka tegelstenen ”Vidjemunken”, får man reda på det mesta om den östra lettiska regionen Lettgallen, som sedan 1920 tillhör republiken Lettland efter att tidigare varit en del av Tsarryssland.

Ja, här lär man sig saker! Till exempel också att Ābele med denna sin tredje roman tydligt visar att även provinsiella och regionala motiv mycket väl kan resultera i ett stycke stilistiskt övertygande och liksom expansiv världslitteratur. Men så är också huvudkaraktären Francis Sebalds – tecknad efter verklighetens lettgalliske aktivist, debattör, författare, statsman och sedermera exkommunicerade katolske själasörjare Francis Trasuns (1864-1926) – en i all sin vitalitet, trots och handlingskraft tacksam figur att lägga ut texten kring.

Och det är precis vad Inga Ābele gör, när hon på 600 sidor flätar ihop människoöden och nationsöden, den stora historien och den lilla, till en mäktig fuga med utdragen efterklang.

Liksom i hennes roman ”Elden väcker ingen”, med vilken Ābele för tio år sedan introducerades på svenska (därefter har Ariel gett ut ytterligare en roman, ”Högvatten”), utgörs också ”Vidjemunken” av ett gott samarbete mellan romanbyggaren och poeten Ābele. Prosaiskt stofferar hon den löpande berättelsen med lettgallisk historia, kyrkohistoria och politik, utan att förlora det visionära perspektivet eller den lyriska detaljrikedomen ur sikte. Juris Kronbergs tonsäkra och smidiga översättning hänger fint med i svängarna.

Inga Ābeles kombination av realism och ett slags drömprosa med rötterna kvar i myllan är djupt intagande, och vars verkan gör att hela berättelsen trots det voluminösa omfånget bottnar i sitt eget djup. Vår egen Per Odensten flimrar förbi i det intertextuella kartoteket, liksom polska Olga Tokarczuks monumentala och tematiskt delvis besläktade ”Jakobsböckerna” härom året (även den utgiven på Ariel Förlag).

Jämförelserna är inte avsedda att på något sätt nedvärdera Ābeles språkkonst – inte alls: den står sig stark, helt i egen rätt – utan snarare att en gång för alla kunna placera henne i den europeiska samtidslitteraturens främsta rum.