Kultur

Marika Wachtmeister: ”Låt ett gott nytt år också inbegripa de nyanlända och inte vara tomma ord för de svagaste i vårt land. Det räcker nu.”

Krönika ,
En av de manifestationer som har hållits runt om i landet för att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Här i Stockholm.
Foto: Henrik Montgomery/TT
En av de manifestationer som har hållits runt om i landet för att stoppa utvisningarna till Afghanistan. Här i Stockholm.

Flyktingkatastrofen 2015 förde också flera människor till Gotland, bland annat till den by där Wanås Marika Wachtmeister tillbringar en hel del tid. I dagens krönika skriver hon om hur mottagandet blev varmt och hur en ny gemenskap växte fram på den gotländska landsbygden. Tills allt slogs sönder av Migrationsverket genom avslag, förflyttningar och utvisningar. "Sverige skäms för Baltutlämningen 1946, i framtiden kommer vi att skämmas för utvisningen av asylflyktingar.”

Sedan 1982 tillbringar jag och min familj våra semestrar på södra Gotland, kallat Sudret, sommartid såväl som på vintern. Här förändras allt långsammare än på fastlandet. När 98 asylsökande anlände till Burgsvik på Sudret 2015 var det en stor och mycket överraskande förändring. Alla pratade om de nyanlända och många engagerade sig.

Den sommaren hejade kvinnor på cykel iklädd sjal och täckta kläder, barn skrattade och plaskade i vattnet medan vilt diskuterande män samlades på konditoriet. Simskoleundervisning ordnades för kvinnor som kämpade i sina heltäckande kläder med simtagen. De flesta bodde på ett pensionat, omvandlat till förläggning.

När jag vid ett tillfälle cyklade förbi pågick klippning och rakning av männen i den svenska sommarkvällen. Musik och sång hördes. Hade någon en bostad till hösten att hyra ut, ett arbete, ville undervisa i svenska eller svensk matlagning? Många aktiverade sig. En sykurs ordnades och traktens klädföretag skänkte tyg och erbjöd arbete. Flera var unga afghanska män och unga familjer med små barn. Sudrets småskola var hotad, nu räddades den på grund av det ökade barnantalet.

Asylsökande lär sig svenska.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Asylsökande lär sig svenska.

Möten ägde rum på bibliotek och gemenskapen förtätades under vinterhalvåret. Anpassningen av dessa asylflyktingar till Sverige verkade som ett ideal där alla välkomnades på ett exemplariskt sätt.

Mycket lite sker på gotska landsbygden varför inflyttningen av flyktingar sågs som positivt och väckte nyfikenhet. Många tog chansen att engagera sig och en ny gemenskap växte fram på Sudret. Här muttrade ingen rasistiska hotelser, flyktingboenden sattes inte i brand och främlingsfientlighet var ett okänt begrepp. Här samarbetade bofasta Suderbor och Sommargotlänningar på ett fruktbart sätt till gagn för de nyanlända.

Allt verkade perfekt och exemplariskt ända tills Migrationsverket – som Stora Stygga Vargen – krossade ett fungerande samarbete. Hälften av gruppen flyttades till förläggningar på fastlandet. De andra fick inte bo kvar på pensionatet, utan skulle flyttas till eget boende (Ebo). Genom ett brett upprop att betala en månadshyra ordnades att alla kvarvarande fick ett stabilt boende.

Den andra halvan lämnade den lilla trygghet de känt och reste, utan att veta vart de forslades. De bara hämtades med buss och kördes iväg. Barn rycktes upp från skolor, vuxna lämnade arbeten och familjer sina nya vänner där ortsborna tagit sitt ansvar, gjort just det som alla hoppades när Reinfeldt uttalade sina beryktade ord om att ”öppna våra hjärtan”. På Sudret gjorde så många just det, öppnade sina hem och arbetsplatser, ordnade ett kreativt nytt boende utan det offentligas inblandning.

Idag, fyra år senare, har en spillra lyckats haka sig fast på Sudret. Nya barn har fötts och anpassningen har skett steg för steg. Bilden var i stort positiv, men efter flykten kom väntan. I somras gjordes en utställning i en kyrka, ”Tilliten och Rädsla” som dokumenterade gruppens liv.

Så kom avslagen på asylansökningar, den ena efter den andra. Tilliten rämnade och tryggheten minskade, och den positiva energin till anpassning byttes mot rädsla. Fortfarande får många hjälp med kontakter, skrivelser och besök hos myndigheter, inklusive Migrationsverket. Alla kan berätta om Kafkaliknande upplevelser där de skickas från myndighet till myndighet, får motstridiga besked, utvisas till länder dit de saknar rätt att åka eller där krig pågår. Särskilt upprörande är utvisningen av de afghanska ensamkommande pojkarna, och flera från Sudret har flytt till Paris där svenska kyrkan hjälper dem.

Domprosten Mats Hermansson ses här i Visby under en protest mot rasism. Just nu utför han en demonstration i Visby Domkyrka för att stoppa utvisningarna av de unga afghanerna.
Foto: Tommy Söderlund/TT
Domprosten Mats Hermansson ses här i Visby under en protest mot rasism. Just nu utför han en demonstration i Visby Domkyrka för att stoppa utvisningarna av de unga afghanerna.

Nu har domprosten Mats Hermansson i Visby domkyrkopastorat tröttnat. Han har skickat ut ett gripande upprop via mejl: ”Jag har tröttnat – Det räcker nu. Efter gudstjänsten på söndag 6 januari i Visby domkyrka stannar jag kvar där under resten av veckan, till lördag kväll 12 januari Då slutar denna aktion med mässa kl. 20.00. Vi är många som mår fysiskt illa av att se hur de unga afghanerna behandlas. Jag klarar inte längre av att åse detta moraliska bottennapp i svensk historia, i paritet med Baltutlämningen. Jag lägger mig ner. För att jag vill stå upp för deras rätt till en anständig och human behandling. Jag flyttar in i domkyrkan på söndag kväll och blir kvar där till kommande lördag kväll. ”

Äntligen en röst från svenska kyrkan som har anledning att skämmas för sitt beteende under andra världskriget. Medlöperi och passivitet präglade stor del av den kristna kyrkan då. Kanske kyrkan idag, 2019, har hittat en ny roll i en situation där andra berörda myndigheter, politiker och makthavare visat sig helt sakna ryggrad.

Där rättssäkerhet, moral och etiskt tänkande verkar vara glömda begrepp. Där barnfamiljer väcks mitt i natten och flygs till länder där krig pågår eller där de förföljs eller där rättssäkerheten är obefintlig, som i Afghanistan. Hur kommer det sig att Tyskland och Frankrike anser Afghanistan vara för farligt för att återsända flyktingar dit? Sverige däremot återsänder ensamkommande barn som i flera år bott här, lärt sig språket, kämpat i skolan och fått vänner.

Så plötsligt, när de blivit myndiga, men fortfarande är unga vuxna, skickas de till ett livsfarligt land, vars normer nu är främmande för dem. Efter flera år i snälla Sverige saknar de den tuffhet som krävs för att klara sig i ett land så präglat av våld på alla nivåer i samhället.

En pappa med sin 9-åriga dotter tröttnade på avvisningsbesluten, fast att han hade ett eget arbete och flickan gick i skolan. Han återvände med dottern, förföljdes igen och nu bor familjen i en grotta där flera har blivit sjuka på grund av kyla och umbäranden. Kunde inte Sverige klara att härbärgera denna pappa, som klarade sin försörjning, och hans välanpassade dotter? Hur ska detta 9-åriga barn, som har kastats ut från en trygg tillvaro och ordnad skolgång till en kall grotta i Afghanistan, någonsin känna tillit igen? Hennes framtidsutsikter handlar om att hon riskerar att giftas bort i unga år eller, om hon går i skolan, dödas av talibaner.

Sverige skäms fortfarande för Baltutlämningen som skedde 1946. Sverige kommer att skämmas i en snar framtid för utvisningen av asylflyktingar som lyckats, med stora umbärande, att resa hit till vårt lilla kalla land. Här finns plats och en stor del av befolkningen är villiga att hjälpa till, flera är till och med beredda att begå olagliga handlingar för att rädda dem vars enda brott är önskan att bygga upp en ny tillvaro för sig och sin familj. Låt ett gott nytt år också inbegripa de nyanlända och inte vara tomma ord för de svagaste i vårt land.

Domprosten Mats Hermansson vädjar:

”Det som nu händer är en skam för vårt land. Vi kan bättre och vi har råd att behandla unga människor värdigt och humanistiskt. De ständiga utvisningsbesluten håller inte – framförallt inte mänskligt! Humanismen i landet Sverige hotar att helt krackelera när våra 
myndigheter agerar på detta sätt. 
 Sluta avvisa unga människor till krigets helvete i Afghanistan, det land som under 2018 
hade världens blodigaste konflikt och där läget ständigt försämras. 
Ge dessa unga en möjlighet till en framtid i Sverige. De är värda det – och Sverige behöver dem! Ge dem deras liv tillbaka! 
Stoppa denna smutsiga och ovärdiga hantering av unga som varit mer än tre år i vårt land. Sluta genast med tvångsutvisningarna!”

Marika Wachtmeister.
Foto: Lasse Ottosson
Marika Wachtmeister.

Fakta

Om skribenten

Varje fredag publiceras en krönika på kultursidan. Dagens skribent är Marika Wachtmeister, grundare av Wanås konst och bosatt på Wanås och Gotland.

Har bland annat skrivit en gemensam självbiografi tillsammans med sin man CG Wachtmeister, ”Konst, kor och kärlek på Wanås slott” (2017).

Visa mer...