Medborgare – vänj dig vid skjutvåldet
Kvällsposten/Expressen har i en rad artiklar sammanställt utvecklingen av skjutvåldet i Skåne. I Malmö, Helsingborg, Landskrona och Trelleborg har det hittills i år ägt rum 67 skjutningar med 13 döda och 22 skadade. (12 december). Malmö står för huvuddelen, 12 dödade och 12 skadade. I hela landet har hittills i år 44 människor dödats i skjutningar (Metro). Till det kommer hundratals skjutningar där offren överlever.
Det är extrema siffror för Sverige. 2006 var dödsskjutningarna i hela landet åtta till antalet.
Det händer fortfarande att poliser förklarar att allmänheten inte ska känna oro, våldet handlar om brottsinterna uppgörelser. Men det duger inte som svar, vilket rikspolischef Anders Thornberg också gav uttryck för i en intervju i SVT Agenda. Dels har det de senast åren varit flera fall där små barn i kriminellas närhet och vuxna utanför gängvärlden har dödats. 2015 dog en fyraårig flicka i Torslanda i en bilexplosion. I Biskopsgården 2016 dog en åttaåring på besök sedan en handgranat kastats in och detonerat i den lägenhet där han sov. I januari i år dog en holländsk student som just anlänt till Uppsala när en gärningsman sköt flera skott inne på en pizzeria. Gärningsmannens mål var en annan man inne på pizzerian. Fallen är flera.
Dessutom påverkas människor på andra sätt av skjutningarna. Våldet skrämmer. Det tar resurser från sjukvård och polis. Ingen seriös näringsidkare vill driva butik eller restaurang där den egna verksamheten riskerar att bli en plats för uppgörelser i den undre världen. Skjutningarna gör att sjukvårdspersonal måste skyddas när akutmottagningar blir till samlingsplatser för gäng och upprörda anhöriga. I värsta fall får akutmottagningar gå in i vad som beskrivs som ”lockdown” – ett system som införts på Helsingborgs lasarett där man larmar polis och låser dörrar när någon skjutskadad är på ingång. Om det är två skottskadade måste personalen vara beredd på att de är fiender och se till att skicka en skottskadad vidare till ett annat sjukhus.
”Det är ofta en hot- och våldsbild runt de här patienterna som kommer med skottskador. Har vi en skottlossning kan vi dessutom få in 20 anhöriga vid yttre väntrummet”, säger områdeschef Mikael Sten på Helsingborgs lasarett till Kvällsposten.
För andra medborgare som är i behov av akut sjukdoms- eller skadehjälp är det en horribel situation att komma till. Företrädare för Yrkesföreningen Sjukhusläkarna talar om att skyddet på sjukhusen behöver stärkas. ”Med nuvarande trend kan jag inte utesluta att vi kommer behöva beväpnade skyddsvakter på akutmottagningarna inom en fem- till tioårsperiod om inget görs”, sa Andreas Fischer, ordförande i Stockholmssektionen, till SVT tidigare i år.
Att skjutvåldet i Sverige är högt även i förhållande till länder i vår närhet, som Tyskland, konstaterar kriminologiforskare som Manne Gerell. Svaren om hur det kan komma sig är osäkra. Manne Gerell säger till Kvällsposten: ”De här unga männen är antingen utlandsfödda eller har föräldrar som är födda i utlandet. Men, Tyskland med lägre fall av skjutvapenvåld, har också haft en stor invandring.” Allt kan inte forskningen ge svar på, åtminstone inte i nuläget. Inte helt osannolikt är att en smittoeffekt finns, om vissa typer av gäng tar till skjutvapen och annan typ av grovt våld blir det lättare för andra att följa efter.
Om den egna verksamheten konstaterar rikspolischefen Anders Thornberg att polisen har koncentrerat krafter till att bekämpa gängbrottsligheten i bland annat Malmö. Det har lett till en stor ökning av häktningar och domar. Problemet är att tillväxten är så stark att det står nya unga män redo att kliva in. Att runt 150 personer som deltagit i jihadistiska terrororganisationer i Syrien och Irak återkommit till Sverige, oftast utan att kommuner eller andra myndigheter har koll på dem, vilket SVT rapporterat om, bäddar för att rekryteringsunderlaget av våldsbenägna personer är fortsatt stort.
I den brottsbekämpande änden kommer polisen ur en position där en ny generation poliser ska skolas in i en verklighet som ser annorlunda ut än den gjorde för bara ett decennium sedan. Det räcker inte heller med fler poliser, de som kommer in i yrket måste alla ha förmågor fysiskt och psykiskt för att klara extremt svåra miljöer. Det är inget som skakas fram ens med politiska beslut om nya platser på polishögskolan.
Att vara polis innebär att utsätta sig själv för hot och fara och med grövre brottslighet kommer också risken för hot mot familj och anhöriga. Det kommer att kräva mycket att bygga upp en organisation som har en chans att spela på nivå med den organiserade brottsligheten och samtidigt klara av alla andra brott som medborgarna utsätts för.
Rikspolischef Anders Thornberg har inte några direkta svar på lösningar för att bryta tillväxten av gäng. ”Det kommer att ta tid” konstaterar Thornberg och talar om att hela samhället måste göra sitt, socialtjänst med mera måste reagera tidigare om mindre barn gör sig skyldiga till småbrott. Tyvärr är det lite grann som att säga: vi har fullt upp med vårt och har egentligen ingen aning om hur det som har gått sönder ska lagas.
För medborgarna gäller att man får anpassa sig till en ny situation. Utan att måla gårdagen i rosenrött och framtiden i djupaste svart har ett nytt normaltillstånd etablerat sig när det gäller den grova brottsligheten och dess användning av skjutvapen. Numer har många politiker förstått att gängbrottsligheten är ett allvarligt, i värsta fall systemhotande, problem. Men tyvärr övergår det ofta, inte minst i regeringsbildningstider, till att politikerna pekar finger åt varandra. Om beslutsfattarna från riksdag och neråt ska ha en möjlighet att vända det rätt måste de fokusera mer på att ta itu med verkliga problem än på att förklara att de själva tillhör det goda gänget och de andra det dåliga.
