Michelle Obamas historia är en rättfram och ärlig berättelse
Det är alltid bättre med en kritisk distans än att ha förutfattade meningar. När jag började läsa Michelle Obamas ”Min historia” trodde jag nog att denna berättelse om en ung flicka från det fattiga Southside i Chicago – som tar examen vid Princeton och som blir en uppmärksammad presidentfru och första dam i USA – skulle hamna i den där storvulna och hopplösa berättelsen om den amerikanska drömmen. En klassresa från det osynliga rakt in i ett stjärnglittrande makthimmelrike kan väl bara sluta på ett sätt?
”Michelle Obama skriver på ett både rättframt och effektivt sätt”
Men nej, Michelle Obama är klokare än så. Hon skriver, i varje mening, fram sin egen historia. Låt vara att berättelsen är oklanderligt välbalanserad och minutiöst genomläst av en stor och trogen medarbetarskara men hon skriver på ett både rättframt och effektivt sätt. Det är naturligtvis ingen banbrytande litteratur men hon har en öppen berättarglädje som hon kopplar till självkritisk distans, humor och ett socialt engagemang och mod.
Kapitlen om uppväxten, barndomen och familjen Robinson står fram med allra starkaste konturer. Fadern som trots sin sjukdom har en okuvlig och beundransvärd styrka, modern som tar viktiga strider för sin begåvade dotters skolgång och den ömsint beskyddande Craig. Det är fint stycke afro-amerikansk familjehistoria från 1960- och 70-talen.
En omedelbar kärlek var det inte när hon först träffade den karismatiske Barack. Men i ljuset av hans multikulturella bakgrund och genom hans självsäkerhet, intellektuella kapacitet och humanistiska empati växer kärleken sig snabbt stark. Egentligen behöver jag inte veta att han snarkar, att han trivs bäst i en stökigt inmutad vrå där han ostörd kan läsa, att deras döttrar kommer till genom provrörsbefruktning. Men någonstans blir det viktiga detaljer som ger en trovärdighet, utan beräkning.
Att presidentfrulivet – liksom ibland äktenskapet – inte bara var en dans på rosor blir också tydligt. I de storpolitiska perspektiven är hon mer återhållsam och på sin vakt. Hon har tidigt intagit sin grundhållning: ”Jag insåg att min uppgift var att vara mig själv, att tala som mig själv. Så det var det jag gjorde”. Mer underhållande blir det när hon går på besök till drottning Elizabeth i Buckingham Palace eller när hon bygger upp sin berömda kryddträdgård i Vita huset. Dessutom finns ett glödande patos som ofta bryter in i skildringarna – hennes strävan efter att ge unga kvinnor mod och framtidshopp. Här har hon verkligen tagit direkt lärdom av sin egen historia.
