Kultur

Misslyckat om metoo i världshistorien

Kultur Artikeln publicerades
Ebba Witt-Brattström lyckas inte med sin bok om våldtäktsskildringar.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Ebba Witt-Brattström lyckas inte med sin bok om våldtäktsskildringar.

Historiens Metoo-vrål

Sakprosa

Historiens Metoo-vrål: #ärjagintemänniska

Författare: Ebba Witt-Brattström

Förlag: Norstedts

Nej, det här håller inte måttet. Ebba Witt-Brattström slarvar bort ett viktigt ämne med sin bok ”Historiens Metoovrål”, tycker recensenten Maria Ehrenberg.

Tråkigt.

Det blir min konklusion efter att ha läst Ebba Witt-Brattströms exposé över våldtäktsskildringar i litteraturen från antiken och framåt. Tråkigt för att ämnet slarvas bort. Tråkigt för att boken känns daterad, trots ämnets aktualitet.

Ebba Witt-Brattström har en gedigen utgivning av intressant forskning inom feministisk litteraturforskning bakom sig. Hennes betydelse för oss som började forska på 1980-talet var stor. Det är därför med sorg jag måste konstatera att denna bok inte håller måttet.

Drivkraften verkar vara ett personligt uppvaknande; hur kommer det sig att Witt-Brattström inte sett hur världslitteraturen bestått av så många våldtäktsskildringar, så mycket systematiskt våld mot kvinnor? Hon, med sin forskningsbakgrund, borde. Metoo-rörelsen öppnade hennes ögon och hon verkar känna både vrede mot den kultur som tillåter mäns systematiska övergrepp mot kvinnor att existera men också en skam över att inte själv ha reagerat tidigare. Resultatet har blivit denna bok.

En mängd litterära skildringar radas upp; från ”The Tale of Genji” av Murasaki Shikibu till Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten”. Jag får en känsla av att det ofta är material Witt-Brattström har arbetat med tidigare och som hon nu sätter in i ett nytt sammanhang. Inget fel i sig, men det gör att intressanta – och ganska självklara – kopplingar uteblir. Så nämns inte den bok som redan nu fått ikonstatus, Naomi Aldermans ”Makten”, en nutida bok om ett kvinnostyrt samhälle där män våldtas. Diskussionen om ”Egalias döttrar” av Gerd Brantenberg hade utan tvekan fördjupats om de satts i samband.

Tråkigt är också att den teoretiska litteraturen inte är uppdaterad. Huvudverket verkar vara Susan Brownmillers ”Våldtäkt” från 1977, en alldeles utmärkt bok. Men teoribildningen har gått framåt. All forskning om intersektionalitet saknas. De nyare diskussionerna kring rape culture likaså. Får detta någon betydelse? Ja, det anser jag. I Witt-Brattströms långa uppräkningar får man en känsla av att våldtäkt och maktstruktur är något som drabbat kvinnor lika i alla länder och tider oavsett etnisk, sexuell och social tillhörighet. Synvinkeln ger därför intryck av att vara en privilegierad vit kvinnas. Ett raster av dessa bakgrundsfaktorer hade tagit analyserna längre.

Att boken är svart-vit är kanske förståeligt – det är avskyvärda handlingar som män utför – men jag finner ingen vinst med att förenkla det arbete som faktiskt görs. Så säger Witt-Brattström att massvåldtäkt i krig inte anses vara ett brott mot mänskligheten och hänvisar till Romföredraget från 1957. Vad hon verkar ha missat är att ett av FN:s övergripande mål sedan 1979 är att utrota all form av diskriminering av kvinnor, att man 1993 antog deklarationen ”The Elimination of Violence against Women”. Och i synnerhet resolution 1325 och dess tilläggsresolution 1960 (2000 och 2010) handlar specifikt om våld mot kvinnor i krig.

Jag säger inte att det räcker. Och det behövs bra, gedigna och avslöjande texter om mäns systematiska övergrepp mot kvinnor insatta i olika maktstrukturdiskussioner. Jag kan bara konstatera att denna bok inte är en sådan.