Naken och genomborrad av pilar möter Horace Engdahl världen
De obekymrade
KORTPROSA
örfattare: Horace Engdahl
Förlag. Albert Bonniers
I sin nya bok ”De obekymrade” rör sig Horace Engdahl inte alltid så obekymrat längs skalan av självförhärligande och provokation. Han intar olika roller och positioner, sällan tvivlar han. Han prövar, slår fast och utmanar. Också när han befinner sig i stormens öga, inne i de omvälvande samtidsrörelserna, söker han sina trygga fästen i det historiskt-litterära tidlösa.
Formuleringarna är alltid, när det gäller Engdahl, stilistiskt avvägda och finslipade. Även om han någonstans också ser att han borde ha ansträngt sig mer för att arbeta bort den galanta ton och de självnjutande formuleringar som kan skymma sikten för det han egentligen vill säga.
Till sin hjälp har han här ett alter ego: Mahuro. En man som uttalar sig lika kategoriskt om könen som om den nyaste litteraturkritiken. Det må vara hur frispråkigt som helst men mest känns de här partierna i boken förlegade, nattståndna och liksom instängda i ovädrade rum. ”Män skall vara fula. Det ökar förnedringsfaktorn och är därför sexuellt stimulerande för många kvinnor”.
Här bjuds vi in i de drastiska polariseringarnas landskap. Kulturmannen framstår där som ”ett fenomen som skall inrangeras någonstans mellan Stålmannen och Grauballemannen”. På samma sätt markeras att metoo-rörelsen är något som befinner sig ”mitt emellan skendränkning och pilsnerfilm”.
”Engdahl naken och genomborrad av pilar? Nej fullt så i det absolutas centrum står han nog ändå inte.”
En annan av de korta texterna, som skildrar något tveksamma identifikationer, inleder Engdahl så här: ”Det fanns en tid då kvinnor behagade jämföra mig med Sankt Sebastian på renässansmålningar”. Det är svårt att på allvar ta till sig sådana formuleringar, Vadå ”behagade” – och vilka kvinnor? Engdahl naken och genomborrad av pilar? Nej fullt så i det absolutas centrum står han nog ändå inte. Något lättare blir det då att acceptera hans behov av att han så otvunget även kan röra sig i populärkulturens kretsar, bland Donna Summer, Elvis Presley och Billy the Kid.
Intressantast är ”De obekymrade” när Engdahl lämnar samtidsgranskningen och i stället reflekterar över kärlekens och svartsjukans väsen. Eller när han skriver om litteraturen, själva skrivandet och läsandet, den litterära fåfängan och en författares korta blomningstid. ”Först när det är glädjerikt att lämna ut de röster som talar i vår inre rymd lever vi i ett fritt samhälle. Läsaren inbjuds att bevisa denna frihet”.
”Bäst är Engdahl när han, i ljuset av La Rochefoucauld, Chamfort och Lichtenberg, fortsätter att mejsla fram sina aforismer.”
Det är också då vi som läsare kommer att ingå i den skara som Engdahl kallar ”De obekymrade”. Vi som inte läser för att ”samtycka eller fördöma”. Vi som behövs för att författaren skall kunna mäta verkningsgraden av sina ord. Då blir vi också något av ”fria andar”. Några som ”resonerar utan att bry sig om att få rätt”.
Bäst är Engdahl när han, i ljuset av La Rochefoucauld, Chamfort och Lichtenberg, fortsätter att mejsla fram sina aforismer. Formuleringar som, efter långa filosofiska och stilistiska reningsbad, framträder i en slags självklar och avskalad enkelhet. ”Ögonblicket innan man gör bruk av friheten vet man inte att den finns”. Eller: ” Man kan inte hämnas på någon som tråkar ut en. Det är omöjligt.”
