När klockan ringer för borgerligheten
Den ryske 800-meterslöparen Jurij Borzakovskij hade för vana att ligga långt bak i fältet när klockan ringde för sista varvet. Den oinvigde kunde aldrig ana att denne löpare skulle vara den som 400 meter senare sträckte armarna i luften som nummer ett över mållinjen. Borzakovskij gjorde det ofta. Taktiken räckte till OS-guld i Aten 2004.
Svensk borgerlighet befinner sig i ett till synes prekärt läge. På ett historiskt slarvigt sätt slängde fyra sammansvetsade partier drygt 14 år av gemensamt arbete i papperskorgen. Det brukar ibland heta att ”ingenting sker utan mening”, men det är att lämna väl mycket till ödet. Däremot finns det ofta dolda fördelar när något olyckligt inträffar. Så även med Alliansens klyvning.
Liberalpartister och moderater har just nu svårt att se ljuspunkter med den politiska tillvaron. Liberalerna har hamnat i ett politiskt svart hål, med en avgående partiledare som lett partiet ur Alliansen och in i en oppositionell regeringsställning. Där står Liberalerna med splittrad organisation, flyende väljare, en snabbt avpolleterad toppkandidat till EU-parlamentet – allt kryddat med en klassisk svensk lägenhetsskandal.
Moderaterna letar efter ett balanserat recept för att bli maktpartiet som resonerar sig fram till politik men som ändå emellanåt vågar säga hur det känns i magen. Allt medan Kristdemokraterna bara kör på och struntar att i den lika förutsägbara som trötta SD-light-stämpeln dras fram ur skrivbordshurtsen på redaktionerna. För KD är det naturligtvis ett gott betyg, det uträknade partiet räknas numer som en faktisk politisk konkurrent som i förlängningen kan få regeringsinnehavet att tippa över från ena till andra sidan. KD:s enkla besked till SD:s nuvarande och potentiella väljare kan uttydas ”vi tror inte att ni är idioter” och det öppnar för en möjlighet att plocka hem dem till det egna partiet. Det är bra. Det kan inte vara så att det bara är för S det är okej att vinna tillbaka SD-väljare. Kom ihåg att SD:s intåg på den stora politiska scenen är det som paradoxalt nog räddat Socialdemokraternas möjlighet att sitta vid makten.
Sverige behöver en borgerlighet som står stabilt för marknadsekonomi och öppenhet men som inte räds att ta värderingsdiskussionen. Om ett samhälle inte har några bärande värderingar, vad har vi då – ett värderingslöst samhälle? I Sverige borde det inte vara kontroversiellt att kalla detta nödvändiga kitt för ”svenska värderingar”. En modig borgerlighet kan göra klart att det inte handlar om att vara auktoritär utan om att bejaka friheter. Det berör inte minst flickors och kvinnors rättigheter och hur staten ska förhålla sig till kulturellt eller religiöst betingad diskriminering och förtryck.
Moderaterna har i sin politiska vilsenhet börjat orientera sig i den riktningen, en svår men nödvändig uppgift om partiet ska upprätthålla och stärka sin status som det breda borgerliga maktpartiet. Kristdemokraterna har hittills mest kört på känsla och outtalade löften om en modig nyordning, där rentav ordet ”lagom” har fått en politisk renässans. Hittar de två rätt – förhoppningsvis uppbackade av ett Liberalerna som kommer hem – kan det bildas en resonerande men hoppfull borgerlighet som tar ny sats på andra varvet och passerar alla på upploppet, likt en Jurij Borzakovskij i olympisk toppform.
