Nervigt när unga väljer väg

Själv drömmer Nora bara om att rita, men det kan man ju inte leva på. Inte i Bergvik i alla fall. Trots det har hon sökt till konstutbildningen på Ölands folkhögskola. Men hur ska det bli om hon kommer in?

Linda Åkerström skildrar Noras våndor med ett rakt och drivet språk. Genom ett utifrånperspektiv scannar hon av Bergvik och låter människorna i Noras närhet träda fram med utförliga beskrivningar.

Mest fokus ligger förstås på Nora. Hon har både temperament och känsla, går plikttroget mellan vårdtagarna och utför sina sysslor, men inser också motvilligt att hon överraskas positivt både av en del kollegor och äldre. Särskilt den tristaste kollegan, Lisbeth, visar sig bära på ett gripande bagage, som Åkerström varsamt fångar upp. Fint fångas också den gamla damen Klara, som även visar sig dela intresset för konsten och ser det hos Nora som andra missat, även hon själv.

Den starka vänskapen som växer över generationsgränserna är bokens stora behållning, men det finns också spår och karaktärer som får onödigt mycket plats. Åkerströms vilja att fånga sammanhanget och motsättningarna gör att berättelsen bitvis blir seg att följa.

En viktig del i Noras liv är bästisen Leo, han med de stora tatueringarna och ett våldsamt förflutet. De har känt varandra sedan de var små, umgås nästan varje ledig stund och månar om varandra mest av allt. Men vad är det som håller på att hända med deras relation den här sommaren? Det är ett spår som blir en spännande kontrast till hemtjänstturerna i Bergvik.

”Hej då, vi ses väl?” är en tjock roman om vägval och kärlek, om att slitas mellan krav och drömmar, och att kanske ta steg som ingen väntat sig. I de bästa stunderna griper Åkerström tag om läsaren med nerviga dialoger och drabbande beskrivningar, men det finns också partier som är onödigt utdragna. Det utrymmet hade gärna fått gå till att fördjupa Nora mer.

JONNA FRIES