Nils-Eric Sandberg: Rätt att dra av räntan

Gästkrönika Artikeln publicerades
Nils-Eric Sandberg.
Nils-Eric Sandberg.

I väntan på att den nya regeringen ska hitta en kompetent bostadsminister i Rosenbad – ett fruktlöst projekt – har Riksbanken och Finansinspektionen tagit över bostadspolitiken.

Riksbanken vill slopa ränteavdragen så att hushållen ska sluta låna. Finansinspektionen har infört lånetak, skuldtak, två amorteringskrav, också för att hushållen ska få mindre skulder.

Den sammanlagda effekten blir att boendet fördyras och byggandet faller, än mer.

Ökade skulder är en reflex av att hushållen via bostadsköp får större tillgångar. Balansräkningen har ju två sidor. Jag trodde länge att ledningarna för Riksbanken och Finansinspektionen kan läsa en balansräkning. Nu är jag av med den illusionen.

Ränteavdragen var förr felkonstruerade, eftersom de inte tog hänsyn till inflationen. Det vanliga fram till 1991 var att räntan var 12 procent och inflationen 10. De 10 procentenheter som motsvarade inflationen blev en ersättning till långivaren för att lånets realvärde sjönk. Dessa 10 procentenheter fungerade som en amortering på lånets realvärde. Och denna amortering var avdragsgill mot säg 70 procents marginalskatt. Men nu är inflationen borta. Avdraget görs mot 30 procents kapitalinkomstskatt.

Antag att alla ränteavdrag slopas. Det bryter sönder företagsbeskattningen, och kommer att knäcka rader av småföretag. Konkurser, arbetslöshet. Men vad väger det mot ”social rättvisa” som vänstern vill ha?

Antag att avdragen slopas endast för bostadslån. Då öppnas dörren för stort skattearbitrage, dvs utnyttjande av skillnader i skattesatser. Alla som har bostadslån och företag flyttar lånen från bostaden till företaget, för att behålla avdraget. Inte ens Finansinspektionen kan hindra sådant arbitrage – det skulle kräva en extrem reglering av varje lån i hela ekonomin.

De riktigt rika behöver inte avdragsrätten, de har ju redan pengar. Avdraget ger istället en chans för även människor utan nyavlidna arvtanter i garderoben att få tillgång till kapital. Alltså en jämlikhetsreform.

När lånen amorterats ned är räntekostnaderna borta, och med dem avdragen. Då vänds avdragen i nettoskatt, på huset, aktierna etc. Ränteavdragen är alltså ingen subvention utan en periodisering av räntekostnaderna..

Men förklara detta för finansmarknadsministern, den som kan.

Nils-Eric Sandberg är f d ledarskribent i DN och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.