Kultur

Nya insikter om Picassos kvinnoskildringar

Konst Artikeln publicerades
Pablo Picasso: ”Portrait de Marie-Thérèse, 1937.
Foto: Arken/Pressbild
Pablo Picasso: ”Portrait de Marie-Thérèse, 1937.

Är det inte ett klart felsteg att idag lyfta fram Picassos kvinnobilder? Kulturskribenten Thomas Kjellgren ställer frågan när han ser danska konstmuseet Arkens aktuella utställning. Men frågan rymmer fler svar, och han tycker museet lyckas visa på fler perspektiv.

Kanske är det nästan dumdristigt att i vår tid göra en utställning om det manliga konstnärsgeniets blick på ”sina” kvinnor, sina modeller. Eller så är det rentav modigt. Risken är att man bara ytterligare cementerar redan invanda och kontrollerande könsmönster. Möjligheten ligger i att man kan nyansera förhållandena, förskjuta och fördjupa perspektiven och människoskildringarna.

Med utställningen ”Elsked af Picasso: kærlighedens magt” antar det danska konstmuseet Arken nu den här utmaningen och man gör ett medvetet försök att nyansera bilderna av Picassos kvinnoskildringar. Parallellt med målningarna framställs – i fotografier, katalogtexter och dokument – Olga Khokhlova, Marie-Thérèse Walter, Dora Maar, Francoise Gilot och Jaqueline Roque som självständiga, handlingskraftiga och kreativa kvinnor.

Ambitionen med detta kritiska perspektiv är välkommen och viktig och det ger också en hel del nya insikter. Utställningen är överblickbar och med en tydlig kronologisk linje. De 37 målningarna, två skulpturer, ett par teckningar och nio grafiska verk har lånats in från Musée national Picasso-Paris och visas tillsammans med några historiska filmklipp, fotografier och arkivmaterial.

Pablo Picasso: Portrait de Dora Maar, 1937
Foto: Arken/Pressbild
Pablo Picasso: Portrait de Dora Maar, 1937
Pablo Picasso: ”Nu couche”́, 1932.
Foto: Arken/Pressbild
Pablo Picasso: ”Nu couche”́, 1932.

Skalar man bort alla kända fakta och svävande myter kring Picassos kärleksliv – att han var notoriskt otrogen, att han var en självförhärligande och respektlös målare som förbrukade kvinnor, att han som Francoise Gilot hävdade i sin bok såg kvinnor antingen som ”gudinnor eller dörrmattor” – så väcker alltid mötet med hans konst en rad existentiella frågor. Detta oavsett om vi blickar in i den storslagna ”Guernica” eller om vi handlöst kastas in i hans brutala och förvridna perspektiv på en människokropp.

”Verken i den här utställningen handlar om begär, njutning och erotik. Men också om samhörighet, vrede, tillit och kärlek.”
Thomas Kjellgren

Verken i den här utställningen handlar om begär, njutning och erotik. Men också om samhörighet, vrede, tillit och kärlek. Picassos kärleksliv ligger som en seismografisk skälvning inne i målningarna och bestämmer ofta inriktningen för den fortsatta konstnärliga utvecklingen.

Samtidigt var han nästan plågsamt medveten om det omöjliga i att fånga in en människas komplexa karaktär och känsloliv i en enda bild. Ändå är han alltid fullt bekväm med att inta rollen som en seende och iakttagande konstnär. Vem betraktar vem och med vilka avsikter? Det är grundfrågan. Detta iscensätter han dessutom med en självironisk distans och en stor portion av humor och nyfikenhet.

Tidigt befriar Picasso kvinnokroppen från sina anatomiska begränsningar och klassiska rörelsemönster. I målningen ”Sittande kvinna”, 1920, från hans mer klassiska period, skildrar han en imposant och monumental kvinna med enorma händer och fötter som sitter stadigt förankrad i sin melankoliska inåtvändhet.

De anatomiskt utmanande förskjutningarna präglar även den spännande bysten av Marie-Thérèse Walter. Med sina svullna, kubistiska former och den klassiska grekiska näsan får kvinnan en samtidigt avklarnad och lockande utstrålning. En bit ifrån skulpturen hänger en fin liten grafisk monotypi med samma kvinnoprofil som märkligt nog får en liknande auktoritet.

När Picasso mött den unga Marie-Thérèse förändras också hans stil markant. Kvinnokropparna får en ny sensuell, organisk och erotisk utstrålning. En försiktig hyllning till styrkan i det kvinnliga kraftfältet som han sedan tydligt utvecklar vidare och drastiskt förändrar genom åren.

I en bild från 1969, ”Kvinna med kudde” möter vi en monstruös, förvriden kvinnokropp som med ett öga både uppfordrande och utmanande ser på oss. Detta samtidigt som hon med det andra ögat vittnar om en granskande självbetraktelse. Vi ser en kvinna som gör som hon vill, som inte längre tar någon hänsyn till den manliga blickens kontroll. Här anar vi den stora förändringen – och utvecklingen – i Picassos konst.

Pablo Picasso: ”Jacqueline aux mains croisées”, 1954.
Foto: Arken/Pressbild
Pablo Picasso: ”Jacqueline aux mains croisées”, 1954.
Pablo Picasso: ”Enfant jouant avec un camion”, 1953.
Foto: Arken/Pressbild
Pablo Picasso: ”Enfant jouant avec un camion”, 1953.

Några målningar, från olika tider, ger oss intressanta inblickar i familjelivet och konstnärens relation till barn. Här ser vi Maya med sin docka, från 1938, Paul som tecknar, från 1923, Claude som ritar övervakad av Francoise och Paloma, från 1954. Lekfullt skildrar han även barnet som leker med en lastbil 1953. Bilderna andas genomgående av en ömsint närvaro och av barnets oförställning inför den vuxnes blick.

Picassos seende är ofta så närvarande att han övertygar oss om att modellen sitter där, rakt framför honom. Men så var faktiskt sällan fallet, han målade nästan aldrig inför en levande modell, han använde sina minnesbilder eller foton. I utställningen möter vi två lysande undantag: Porträttet av Marie-Thérèse från december 1973 och Porträttet av Dora Maar från 11 oktober samma år.

Kvinnorna sitter i exakt samma ställning, uppvisar samma profil och vi betraktar två kvinnor som självsäkert ser tillbaka på oss. Men samtidigt är det som om deras ena öga betraktar dem själva, undersökande, från sidan.

Det är värt att komma ihåg att Dora Maar aldrig såg sig själv i Picassos porträtt av henne. ”De är helt och hållet Picassoar”, kunde hon säga. Något som Francoise Gilot också vittnade om medan andra, som Gertrude Stein, konstaterade. ”Jag är mycket nöjd med mitt porträtt. För mig är det jag, och det är den enda återgivning av mig som alltid är jag”. Jaqueline Roque, som Picasso målade över 400 porträtt av, uttryckte inför ett abstrakt porträtt från 1960-talet. ”Det där, det är jag!”

Paradoxerna fortsätter även efter den här utställningen att genomkorsa Picassos kvinnoskildringar. Men vi har fått en hel del nya ingångar att pröva och undersöka.

Pablo Picasso: ”Le Sculpteur”, 1931.
Foto: Arken/Pressbild
Pablo Picasso: ”Le Sculpteur”, 1931.

Konst

”Elsket af Picasso: Kærlighedens magt”

Visas på Konstmuseet Arken, Ishøj, Köpenhamn, Danmark till 23 februari 2020

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Ystads Allehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.