Nya tider för legendariskt rockband

”Det är exakt så häftigt som man föreställer sig”, säger Dylan Smith, den nästan två meter långe australiensaren som sedan i somras är ny gitarrist i The Sisters of Mercy.

– När de ringde mig och berättade att jag fått jobbet kunde jag bara säga ”på riktigt?! På riktigt?!”, om och om igen.”

Hans bandkamrater skrattar vid minnet. Ben Christo har spelat den andra gitarren sedan 2006, och Dave ”Ravey Davey” Creffield har, med vissa avbrott, varit den som bland annat programmerar bandets trummaskin Doktor Avalanche ända sedan 1996.

The Sisters of Mercy bildades 1980 i brittiska Leeds. De skaffade sig snabbt ryktbarhet genom sin mörkt intensiva variant av postpunk, som kombinerade trummaskinens statiska rytmer med skränigt distade gitarrer som hämtade inspiration från band som Motörhead och The Stooges. Sina största kommersiella framgångar nådde de under slutet av 80- och början av 90-talet med låtar som ”This Corrosion”, ”More” och ”Temple of Love”.

Sisters har genomgått många medlemsbyten under åren, och den enda kvarvarande originalmedlemmen är sångaren och låtskrivaren Andrew Eldritch. Bandet har inte släppt någon ny musik sedan 1993, men turnerar regelbundet och spelar även flera outgivna låtar under sina konserter. Under den pågående turnén spelar de två helt nya låtar, ”Show Me” och ”Better Reptile”, och Dave berättar att det finns många fler.

– Vi ägnade två veckor innan turnén åt att bara repa och skriva nya låtar. Jag har varit med det här bandet länge, men jag har aldrig upplevt en så här intensivt kreativ period.

– Vi hittade ett sätt att arbeta, fortsätter Ben, där jag och Dylan kom på riff och låtstrukturer, sedan gav vi materialet till Dave som producerade upp och snyggade till det, därefter gjorde jag, Dylan och Andrew klart låten. Det har fungerat fantastiskt bra, och vi har åtminstone tio nya låtar utöver de vi redan spelar live.

Ny inspelad musik har ända sedan 90-talet varit det som The Sisters of Mercy´s fans saknat allra mest, och den känslan förstärks ytterligare vid vetskapen att det finns många låtar klara som ingen utanför bandet kanske någonsin kommer att få höra. Men kanske är det äntligen på väg att förändras.

– Det är tveklöst någonting på gång, säger Dylan hemlighetsfullt. För oss känns det självklart att de här låtarna vi skrivit och jobbat med ska spelas in, det är nästa naturliga steg. Men beslutet om när och hur ligger till syvende och sist hos Andrew.

Och på sistone tycks även bandets mytomspunne sångare ha börjat rucka lite på sitt tidigare motstånd mot att spela in ny musik.

– Jag tror ärligt talat att Andrew trivs bättre i den här versionen av bandet än han gjort i någon tidigare, säger Ben. Eller så handlar det bara om att han blivit äldre, och ser annorlunda på saker. Vad än skälet är så vill han saker igen som han inte velat på länge.

The Sisters of Mercy sköter alltså sin karriär på sitt helt egna sätt, och detsamma kan sägas om deras konserter. Rökmaskinerna får jobba hårt och den intensiva ljusshowen skapar en suggestiv stämning som inte liknar något annat. Ändå är bandet alltid lite nervösa när de besöker Malmö och KB.

– KB är den minsta lokal vi spelar i på den här turnén, med rejäl marginal, säger Dave. Det skapar utmaningar för oss. Vi måste dra ner på rökmaskinerna, vi kan bara använda en bråkdel av vår ljusshow, och så vidare. Samtidigt så gör kanske just de förhållandena att vi alla skärper oss lite extra.

– Och det känns alltid kul att spela för en svensk publik, oavsett om det är Malmö, Stockholm eller Göteborg, säger Dylan, som under en period av sitt liv bodde i Sverige.

Hur ser framtiden ut för The Sisters of Mercy?

– Det är spännande saker på gång, avslutar Ben. Vi kan bara inte avslöja mer än så för tillfället.