Nytt hopp för Dawit Isaak

Martin Schibbye satt i det etiopiska Kalityfängelset i 438 dagar. I dag är även hans medfångar frigivna, som en konsekvens av den politiska jordbävning som ägt rum i Etiopien.

Dawit Isaak, däremot, har hållits i eritreanskt fängelse i 18 år. När Martin Schibbye berättat om arbetet med sin nya bok, "Jakten på Dawit", har den vanligaste reaktionen varit en stunds tystnad följd av samma givna fråga: "lever han?". Schibbye blir lika irriterad varje gång.

- Att jag studsar beror på att den största skräcken för honom måste vara att folk börjar tvivla på att han lever. Det är en fråga som innebär att ta ett steg tillbaka. Jag kan inte tänka mig något värre för Dawit och hans anhöriga i Sverige än att diskussionen handlar om huruvida han lever när den i stället ska handla om hur vi får ut honom.

Ändå har även Martin Schibbye sökt efter bekräftelse på att Dawit Isaak är i livet vilket han, liksom svenska UD, också tycker sig ha fått.

Kanske är det också nu som ett frigivande kan börja närma sig? Dawit Isaak framstår som en bricka i ett storpolitiskt spel där flera hinder nu är undanröjda. Gränstvisten med Etiopien är löst. Dessutom har FN lyft sina sanktioner mot Eritrea, något som regimen har krävt för att ens närma sig förhandlingsbordet.

Martin Schibbye, själv frigiven tack vare diplomatiskt fotarbete i det tysta, tror inte på högljudda krav och arga avståndstaganden, utan söker i sin bok tvärtom "en respektfull förståelse för Eritrea och dess folk", för dem som har nyckeln till fängelsecellen.

- Att jobba med Eritrea är som att gå på äggskal – man avkrävs hela tiden ett ställningstagande och det är självklart ett brott mot mänskligheten att hålla en människa inlåst i 18 år utan rättegång. Det är en fruktansvärd förbrytelse. Men jag tror det är viktigt för journalistiken att komplicera saker, att inte bli en aktivist för den goda sidan.

Vem är då Dawit Isaak? När han kom till Sverige 1987 var han på flykt undan självständighetskriget mot Etiopien. Han blev den välbeställda Göteborgsförorten Lerums förste flykting och försörjde sig som städare. Han var barnteaterdramatiker med siktet inställt på att återvända, vilket han också gjorde så fort Eritrea blev självständigt.

- Sent 1980-tal, vad minns man själv från den tiden? säger Martin Schibbye retoriskt och konstaterar att Dawit Isaak gjorde djupt intryck på dem som han träffade i Sverige.

Det som framför allt imponerar på Schibbye är Dawit Isaaks publicistiska passion. Isaak var aldrig någon aktivist, men som delägare och reporter på dagstidningen Setit ville han lyfta fram båda sidor. När en grupp regimkritiker skrev ett upprop mot den antidemokratiska utvecklingen ställdes tidningen inför ett svårt val. Skulle man skriva om det eller inte?

- Det handlade om tidningens överlevnad och deras egna liv. Hans principfasthet i de diskussionerna imponerar. Han har inte kommit tillbaka för att publicera pressmeddelanden, säger han på ett redaktionsmöte, han vill rapportera.

Bara någon månad efter att "Jakten på Dawit" ges ut går Jens Ganslandts film, baserad på Martin Schibbyes och Johan Perssons bok "438 dagar", upp på biograferna. Schibbye hoppas att filmen ska öka intresset för regionen men betonar att den är fiktion.

- Jag känner inte igen filmens fängelse i det fängelse som jag satt i och som jag skrivit om, säger han, och berättar att han saknar den solidaritet och vilja till samarbete som han upplevde hos sina medfångar.

- Samtidigt är det med stor stolthet som människor där får veta att det görs en film om Ogadenregionen, oljebolag och mänskliga rättigheter. Det är klart att den kan betyda mycket, men om jag blundar så ser jag en annan film spelas upp än denna. (TT)