Oscarsnominerade Labaki: ”Detta är kaos, detta är helvetet”
Nadine Labaki har tidigare uppmärksammats för filmer som "Caramel" och "Vad gör vi nu?". Båda har hyllats och prisbelönats runtom i världen. Den här gången var ambitionsnivån mycket hög.
– Mitt mål var att göra en film som kan bidra till förändring. Jag skulle inte göra en film bara för att få göra en film, säger den 45-åriga regissören till TT.
Arbetet med ”Kapernaum”, som vann jurypriset vid 2018 års Cannesfestival och Oscarsnominerades i kategorin bästa icke-engelskspråkiga film, började med titeln. Nadine Labaki hade en mängd teman som hon ville ta upp: hemlösa barn, fattigdom, det absurda med gränser och flyktingkrisen.
– Min man sade att jag borde skriva upp alla ämnen på en griffeltavla. Jag gjorde det, och jag tänkte ”detta är kaos, detta är helvetet”. Och även om Kapernaum från början är namnet på en by, så har ordet symboliskt kommit att användas som en synonym till kaos och helvete.
Tolvårige Zain lever med sin familj i slummen i Beirut. När föräldrarna gifter bort hans elvaåriga syster med en man de är skyldiga pengar rymmer Zain. Han träffar en papperslös kvinna som bor i ett ruckel med sin lille son. Zain stannar hos dem, men nätet dras åt kring den papperslösa kvinnan.
Inför arbetet med "Kapernaum" gjorde Nadine Labaki mycket research – för att hitta rätt tonläge i filmen.
– Vi talade med barn som blivit våldtagna, misshandlade och slagna, som befann sig i fängelser eller i uppsamlingsläger. Vi frågade dem ”är du lycklig över att leva” och många svarade ”nej, det finns ingen orsak till att jag ska leva, jag är ingenting, det finns ingen som bryr sig om ifall jag lever eller dör”.
Många av barnen var oerhört arga, berättar Nadine Labaki.
– Jag inspirerades av ilskan. Men hur skulle jag kunna låta ilskan bli hörd? Jag fick idén att låta en pojke stämma sina föräldrar för att han lever. Samtidigt stämmer han hela systemet, eftersom att även om föräldrarna bär skuld så är de också offer för ett system som förnekar dem utbildning, som gör dem totalt osynliga, säger hon och fortsätter:
– Det är mycket komplext – föräldrarna måste tänka på det ansvar det innebär att sätta ännu ett barn ut i världen. Ett barn är inte en stol, ett barn kräver att man tar ansvar för det.
Labaki gjorde sin film delvis öppet, delvis i hemlighet med hjälp av personer som vill förändra systemet inifrån. Nu ska filmen visas i officiella regeringssammanhang och för personer från rättssystemet.
– Jag tror på båda människans och filmens förmåga att ändra. Nu händer det saker.
De två unga huvudrollsinnehavarna har också fått sina liv förändrade. Zain Al-Rafeea, som spelar Zain, bor nu med sina föräldrar i Norge och har börjat gå i skola, och den lilla flicka som spelar den papperslösa kvinnans barn bor numera med sina föräldrar i Kenya. (TT)
