Peter Lindgren: Peter Lindgren: Bordellmamma är granne med Gud
Jag har kort sagt lyckats ackvirera en vinylspelare med förstärkare och hela baletten. Inklusive en tämligen gedigen samling lp-skivor. Man kan säkert säga ett och annat om spelaren men just jag kan inte säga mer än att det är en Marantz. En kunskap vilken jag förvärvade genom min läskunnighet och förmåga att se.
Det intresserar mig förresten föga vad den är värd eller andra siffror gällande dess prestanda. Det viktiga är vad den får mig att känna. Vart den tar mig. Jag och svärfar testkörde den häromdagen och vi la på en skiva med Acker Bilk. De första tonerna av förförisk karinettjazz räckte för att ta mig hela vägen till golvet i mitt barndomshem i Lyby. Svävande uppå en heltäckningsmatta medan solen flödade in genom fönstret och genomlyste varje dammkorn i rummet. Jag kände det luddiga underlaget mot mina barnaarmar, den dova inkapslingen av de gigantiska lurarna jag använde på den tiden.
Det är knastret det kommer an på. Lp-knastret som är som leviterande genomlysta dammkorn i ett 80-talshem.
”Varje skiva är ett nytt karaktärsdrag, ett nytt intresse, var ton ett födelsemärke, en rynka i hennes ansikte.”
Man kan som sagt säkert säga mycket om spelaren, men jag vill hellre tala om skivsamlingen. Det är som att ha träffat en ny vän. Att bläddra backarna fram och tillbaka är som att varsamt ställa någon hundratals frågor. Ligga bredvid denna någon, huvud mot huvud på en heltäckningsmatta och långsamt bli varse vem hon är. Falla ner i hennes djup. Varje skiva är ett nytt karaktärsdrag, ett nytt intresse, var ton ett födelsemärke, en rynka i hennes ansikte. Natten rullar in, man pratar på, och i mörkret har man blivit ett med någon annan. Fallit ner i det stora havet. Och insikten: å, det var inte blott en vän! Det var kärlek alltsammans.
Och ändå är det så mycket skit här. Det är SÅ MYCKET SKIT. Kenny Rodgers? Vikingarna? Frank Valdor med sina nakna kvinnor på omslaget? Vem är det egentligen jag ligger bredvid här på heltäckningsmattan?
Men samtidigt: Dylan, Cornelis. Paul Simons genialitet, Art Garfunkels spröda röst och höga vackra panna. Maritza Horns tappra bröstsjuka flicka på lasarettet bredvid Johnny Cashs slaknande mannamod i ”Hurt”. Fina, fina Joni Mitchell som sett molnen från båda sidor, och Joan Baez, vars like än aldrig påträffats.
En gång i tiden talade man om ”blandband”. Hur man kunde ge någon en slice av den man själv var. Men ett blandband är falskt, innehåller enkom allt det vackra du vill lyfta fram och förhärliga hos dig själv. Ett blandband är gjort för att imponera, för att förföra och det är bara en förställning, en fasad framför det jag verkligen vill se: den äkta människan, med födelsemärken, rynkor och andra skavanker. En skivsamling är så äkta en människa kan bli.
Därför blir jag på iögonfallande muntert humör då jag når slutet på den ena backen skivor. Där ligger stora sjok av kristen musik, med kulmen i skivan ”Vägen till Gud”, utgiven av Hemmets Härold, ett skivbolag vars ägare var Pingströrelsen. Precis bakom ”Vägen till Gud” – huvud mot huvud på heltäckningsmattan, om ni så vill – finner jag ”Bordellmammas julvisor”. Klassiska julmelodier med profant textinnehåll, och jag blir generad bara av att bära plattan med pekfingret genom mittenhålet.
Låtarna handlar om Staffan Stalledräng som gökar med sina fem väninnor och annat på det temat. Min chef och mina kollegor var vänliga nog att vägleda mig i riktningen att inte citera en av verserna som avslutning på den här krönikan, vilket egentligen var tanken.
Jävla PK-blaska.
