Peter Lindgren: Peter Lindgren: Du har legat med min morsa? Men grattis då!

Man skulle kunna tro att svenskar är ett svårkränkt folk. Vi är till exempel i hög grad sekulariserade och svarar inte på attacker på gudomar. Se bara på kändisprästen Kent Wisti, som utöver det att vara präst också är satiriker, och gärna skämtar på vår herres bekostnad. 2012 anordnade han en så kallad ”roast” i St Johanneskyrkan i Malmö, där inbjudna gäster uppmanades att häckla och kränka Gud. ”Gud är mindre”, brukar han säga. Det tycker jag är kul. Om Gud är så jäkla stor kan han väl ta ett skämt, tänker jag.

Min favoritkränkning av religion kommer från Simpsons: ”Om Gud är allsmäktig, kan Gud då värma en burrito så mycket att inte ens Gud själv kan äta upp den?”

Jag tror att det som djupast förolämpar en svensk, är en kränkning av köbildningen. Någon smiter förbi och hänvisar vagt till att hon bara har en klase bananer och ett Plopp. Det är svårt att tolerera för en del.

Andra kulturers kränkningar kan fungera ytterst dåligt i Sverige. Ta det här med modersförolämpningar, som är stort i till exempel Sydeuropa och Latinamerika. Att antyda att man nött lakan med någons morsa kan i de här länderna innebära att man gjort sitt som potatissättare. Jag finner att man här överlag verkar vara känsliga för temat kvinnliga släktingars sexuella lössläppthet.

Till och med Shakespeare fann förolämpningar på mödernet som något effektivt skymfande. I fjärde akten av pjäsen Titus Andronicus utbrister Aaron dräpande: ”Du skurk, jag gjort din mor till viljes”.

Eventuellt hade den förolämpningen lite mer stuns på 1600-talet. Vi får nästan anta det. Själv kan jag bara föreställa mig – och det ska jag visa att jag i sanning gjort – hur jag hade reagerat om en man plötsligt approcherat mig med påståendet att han ”gjort min mor till viljes”. Jag föreställer mig att jag hade reagerat på ett av följande vis, beroende på vilket humör jag råkar vara på:

1. ”Tillåt mig att gratulera min herre! Av den händelse du ämnar fullfölja din kurtis, du skall finna att min mor är ett mycket gott parti för eder.”

2. ”Stopp, stopp, stopp. Det där är en sak mellan dig och min mor. Och möjligtvis min far.”

eller:

3. ”Jaha. Men du ska inte tro att du blir min farsa för det.”

Som journalist och krönikör har jag blivit kallad en del. Jag tänker att det får man nog stå ut med. När man kallar mig ”idiot” tänker jag att det nog kan vara en smaksak. Och när jag härförleden av en person kallades för ”låginteligent”, i skrift och med just den stavningen, tänkte jag att det rent humoristiskt var för bra för att vara sant. ”Det där måste jag ha med i en krönika”, tänkte jag.

Att jag är svår att kränka hör sannolikt ihop med min totala renons på integritet. Jag har ingen heder, och jag är öppen med och medveten om mina tillkortakommanden. Så gör man sina svagheter till rustning.

Jag tänkte avsluta dagens krönika med några ord av mästaren, den oefterhärmlige Fritiof Nilsson Piraten. Han visste att man nog svårligen kan författa en text utan att någon enda känner sig förnärmad av densamma.

”Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad.”