Peter Lindgren: Peter Lindgren: En sång för alla dom som ser ut som en ballong

Jag satt i en säng för 16 år sedan och det var en sådan morgon som följt på en av de märkligt sällsynta nätter jag faktiskt fick dela med en kvinna. På den tiden delade jag oftast mina nätter med en grabb som kallades för Swenne och som fick nattliga anfall där han besinningslöst skrek: ”Det killar i armhålan, det killar i armhålan!”

Men det är som man brukar säga en helt annan historia.

Jag såg hårstråna på lakanet och sa obekymrat och skämtsamt till tjejen jag sovit bredvid: ”Hehe, titta, jag tror att jag tappar hår”. Jag hade väntat mig ett skratt tillbaka eller att hon med ett leende dragit handen genom min lugg. Men hon suckade lite sorgset och sa: ”Jag vet.”

Ridå snygg-liv. Enter baldness.

Jag minns att jag satte mig utanför biblioteket i Ystad med en rätt pissljummen Nick Hornby-roman. Drog handen genom kalufsen gång på gång och såg strån som torra kvistar singla ner mot marken. Det var vår i luften men höst på mitt kalfjäll. Insikten var brutal för en 18-åring. Även om den inte borde ha kommit som en chock.

Min far har så länge jag levt varit en av världens mest flintskalliga män. Farmors stora sorg var att pappa enligt henne dragit två monumentala nitlotter i den genetiska tombolan. Han hade för det första begåvats med två kraftiga lår. Parat med den tidens shortsmode framstod det för farmor som att pappa hade ”fruntimmerslår”, vilket var synnerligen illa för en karl på 60-talet. För det andra blev pappa flintskallig som över en natt. Farmor förfasades över pappas öde och trodde väl aldrig att han skulle bli bortgift.

Farmor var så angelägen att dölja pappas skult att jag tror att hon var beredd att pantsätta kiosken i Harlösa för att bekosta en tupé. Pappa viftade avvärjande bort förslaget. ”Spela fotboll med peruk?”, sa han. ”Nä, tror inte det, va”. Pappa var för stolt för att bära tupé. I stället praktiserade han en furstlig överkamning i 20 år.

Så. Jävla. Värdigt.

Jag kände igen fenomenet med desperata mödrar när jag något år efter Den Tunga Insikten för första gången bad mamma att raka av rubbet. ”Nej!”, skrek hon och såg ut som Janet Leigh i duschscenen i ”Psycho”. Jag minns att hon grät.

Kanske överdriver jag, men glad var hon inte. Men eftersom hon gör allt för sina barn gick hon mig till viljes, och de ord hon sa vid fullbordat arbete minns jag som de kanske vackraste en människa någonsin sagt till mig.

Hon sa: ”Nåja, du har i alla fall inte en särskilt obehaglig skallform.”

Tack mamma.

Man har fått stå ut med en del genom åren. Blivit kallad det ena och andra. ”Skalle-Per”. ”La Boule”. ”Nakenkatt”. ”Nazist”. En kompis sa en gång att tar man en pungkula och ritar dit två buskiga ögonbryn så ser den ut som en karikatyr av mig. Det var ärligt men kanske inte jättesnällt sagt. Inte för att jag har något principiellt emot pungkulan, varken till utseendet eller som koncept. Det finns andra anatomiska detaljer som är värre att likna. En polare till mig kallades för ”Tjocktarmen”, och han hade det inte så himla lätt.

När jag vinkade av snyggtåget från perrongen den där dagen för 16 år sedan insåg jag att ska jag få ligga någon gång till i mitt liv, måste jag odla annat än hår. Jag måste börja läsa igen och bli en intellektuell. Eller bli handbollsproffs.

Jag blev YA-krönikör och kulstötare i stället. Så. Jävla. Nära.

16 år av accelererande tunnhårighet har varit en bra skola. Man har fått lära sig uppskatta det man har och i sann stoisk anda inte lägga energi på det man aldrig kan få.

Jag har inte mycket hår. Men jag har inte heller en särskilt obehaglig skallform.