Annons

Peter Lindgren: Förlåt dina vänner vid första bästa tillfälle – för mig är det för sent

Under min gymnasietid bodde jag i en lägenhet i Svinalängorna, med en grabb som sov som en fisk. Som en gös för att vara mer specifik, med läpparna särade på perfekt fiskvis. Han lärde mig massor och jag står i skuld till honom. Mest av allt är jag skyldig honom förlåtelsen. Men den kommer han aldrig att få.
Krönika • Publicerad 16 januari 2019

För övrigt var han kolossalt bildad i ämnet ”dofsingar”, som han kallade det. En verklig dignitet i disciplinen. Hade doktorerat långt innan han fyllt 15. Han försökte lära mig allt han kunde, men han levde bättre än han lärde.

Överenskommelsen var att när en av oss hade dofsing i lägenheten, skulle den andre hålla sig borta. Detta ledde inte till annat än en växande förbittring hos undertecknad. Jag gick runt nattetid i hamnområdet och vid Världens ände eller så stod jag och pinkade i Östersjön som en hund med megalomaniska anspråk. Jag kunde sitta i Rådhusparken och läsa Shakespeares sonetter och bara önska att någon skulle se hur djup jag var.

Annons

En gång hittade jag en katt som jag tog med hem och slängde i sängen där han låg och sov med den senaste dofsingen. Katten klöste honom på skinkan och jag mådde faktiskt temporärt bättre, men jag kan inte rekommendera förfarandet som en permanent lösning på ett problem.

Mest av allt var vi vänner, fast att vi var ofantligt olika. Vi kunde äta nudlar i veckor och spara in hushållskassan vi fått av våra föräldrar, för att köpa ”dricka” av en gubbe i Hammenhög. Ofta brottades vi, för det verkar som att pojkar som uppfostras inom idrotten enligt någon oskriven lag måste brottas. Jag vann alltid. Jag berättar det för att pojkar enligt samma lagrum måste berätta och understryka just en sådan detalj.

På nätterna var vi jämnt uppe sent eftersom han satte en märklig prestige i att vara vaken då nationalsången avslutade TV4-sändningarna. Förstår inte vad det där handlade om. Jag satt med honom bara för att se honom misslyckas. Han somnade, munnen blev som hos en fisk och jag fantiserade om hur en gigantisk krok från ett spö fördes in i hans mun och lyfte honom till sängen. Jag älskade honom.

Men vi var olika och när vi tog studenten spreds vi för vinden som fröerna på en maskrosboll. Vi återträffades kontinuerligt för att ”stämma av” och för att tre år tillsammans bygger starka band. En kväll sågs vi på ölserveringen på den stora marknaden som hålls årligen i vår hemby. Vi tog en brottningsmatch för gamla tiders skull och jag tror att jag vann lite väl bryskt. Senare på kvällen stod jag och kurtiserade någon dofsing på sedvanligt tragikomiskt vis, när jag kände en arm runt min hals. Det var hans arm. Jag försökte ta mig loss men greppet bara hårdnade. Det var greppet hos en man som kände att den här gången förlorar han inte. Det var inte förrän jag började se stjärnbilder och känna mina ben vika sig som en gemensam vän till hos rammade oss med full kraft, och på så sätt särade på oss.

Jag var fylld av mörker, sa att jag kunde ha dött (överdrivet) och jag kallade honom både det ena och andra. Jag sa att det han gjort var ”oförlåtligt” och jag kommer aldrig att glömma hans skamsna ögon och tusenfaldiga böner om förlåtelse.

”Vill du vara med på en bukett till begravningen?”

Vi sågs några gånger till men inget blev någonsin sig likt. Jag vet inte varför men jag tror att det beror på att vi aldrig talade ut om den där gången på marknaden. Att jag aldrig erkände hans ursäkter. Shakespeare har sagt något om att förlåtelsen är som ett varsamt regn, och att den är dubbelt välsignad. Den välsignar den som får den, men även den som ger den. Hade mitt Shakespeareläsande genom livet varit mindre posering skulle jag citerat mer exakt.

Jag tänker på min vän i dessa dagar för att han för någon vecka sedan skulle ha blivit 35. Men han blev bara 30. Plötsligt en dag hade jag ett meddelande på telefonen: ”Vill du vara med på en bukett till begravningen?” Det kändes så banalt och futilt att upphörandet av en existens skulle ha någonting med blommor att göra.

Jag visste ju vad jag hellre än allt annat hade velat ge honom i tid. Ett varsamt regn över oss båda.

Peter LindgrenSkicka e-post
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons