Peter Lindgren: Här är det – världens vackraste ljud

Krönika Artikeln publicerades

Bortsett från de dagar då mina barn får sina värsta utbrott och möjligen också med undantaget när Annie Lööf står på en pressträff och skuldbelägger alla utom sig själv för att Sverige inte har en regering, skattar jag mig lycklig över att inte vara döv.

Men det är dags att prata om vilka ljud som gör mig allra saligast.

Enligt flera rapporter och undersökningar anser världens befolkning att de vackraste ljuden finns att hitta i naturen. Ljudet av porlande vatten, vindens sus i träden eller kanske fågelkvittret man vaknar till efter en tupplur i hammocken en försommardag.

Själv går jag fortfarande gärna in i de få busskurer i grönmålad korrugerad plåt som finns kvar för att lyssna på regnet som slår mot taket. Det kommer ingen buss men dit jag vill tar jag mig ändå. Det är Prousts madeleinekaka, ljudversionen. För kom inte och hävda att en sak som ljudet av fotsteg över singelsten inte tar er någonstans.

Det finns förstås en uppsjö ljud som är kopplade till betingning, och som vi anser är vackra mest för att vi associerar dem med något vi uppskattar. Många nämner det ljud som uppstår när man öppnar en ölflaska som något vådligt vackert. Jag är betingad långt längre än så och uppfattar hela processen av konsumtionen av en enhet öl som något jämförbart med och lika rogivande som valsång och panflöjtstrudelutter. Pyset från öppnandet av en burköl, eller metallklonket från öppnandet av flaskditon, upphällandet på glas som porlandet från gudars nektar, och det mousserande ljudet då skumkronan sätter sig som en biskopsmössa ovanpå den heliga härligheten. Hela alltet är förtjusande.

De som sedan klunkar för högt vid drickandet förtjänar inte att leva. Inte att leva i den absoluta närheten av sådan audiolog skönhet i alla fall.

”Denna ton hittar sin genklang på botten av mitt väsen.”

Att höra saker på avstånd eller genom en vägg kan många gånger förhöja värdet på ett ljud. Tänk på de skrattande och lekande barnen i bakgrunden på Cornelis Vreeswijks ”Turistens klagan”, eller på bakgrundssorlet på en fest som ännu inte urartat eller bara inte innehåller män. Eller på en låt som står på inne hos grannen, där du bara förnimmer basgången och musikens ”ande”. Trafikljud och bilbuller är ett fanstyg när man är mitt uppe i det, på avstånd blir det nästan kurativt. Jag älskar helt enkelt att stå vid sidan om och höra hur världen pågår.

Men det vackraste ljudet jag känner till har jag hittat bland mina barns leksaker. Jag vet över huvud taget inte vad en dylik sak kan heta, men det är alltså ett grönt, ihåligt, lätt böjt och räfflat rör. Kanske 80 centimeter långt. Meningen är att man ska veva det i luften. Runt, runt. Processen liknar den när en hanne ur släktet homo sapiens företar sig att utföra den obscena gesten ”helikoptern”, men effekten är un peu annorlunda.  Luften som tar sig in och ut ur röret bildar ett ljud som måste emanera ur själva ursprungsskapelsen. Det sjunger i universum och rakt igenom tid och rum. Så känner jag. Jag tänker mig att allting innan och efter liv är uppfyllt av denna vinande sång. Det är stjärnhimlarnas språk och djuphavsgravarnas språk. I de underjordiska tunnlar vi aldrig kan nå ekar denna röst.

Det är ljudet som uppstår på en plats först då bomberna slutat att falla och människorna där finner att de ska leva ännu en stund. Ljudet som låter likt en speldosa i bröstet på dig då du får din kärlek besvarad. Det bor i de knäppta händerna hos de knäsittande bedjande. Det är lättnaden, glädjen och hoppet. Det finns i det porlande vattnet, i vindens viskningar och i fågelsången.

Denna ton hittar sin genklang på botten av mitt väsen. Jag är en resonanslåda för den. Jag är gjord av den. När jag är ensam hemma går jag in i lekrummet och står där och svingar med röret bara för att höra den. Hela min stora ståtliga kulstötarkropp är riktad mot denna enda ton.

Vad har ni för favoritljud? MEJLA.