Peter Lindgren: Här är emojisarna som kommer att förändra världen

Krönika Artikeln publicerades

I begynnelsen var ordet, och ordet var hos Gud, och ordet var Gud.

(Johannes 1:1)

I slutet är bara emojin. Och emojin är Belsebub.

(Lindgren 1:1)

Någon gång i inledningen av den romerska kejsartiden fann man det för gott att sluta pryda tempelväggar och monument med de infantila bildtecken som kallas för hieroglyfer, eller som kejsar Augustus sägs ha sagt: ”De svagbegåvades språk, och pattaglyttarnas språk”.

1999 återuppstod, vill jag hävda, hieroglyferna. Det var då den svagbegåvade webbdesignern Shigetaka Kurita uppfann den första uppsättningen emojis, som en lösning på problemet att man på den tiden bara fick använda 250 tecken i ett sms. En bild säger ju som bekant mer än bla bla bla…

Shigetaka Kurita. Svagbegåvad.
Foto: Shizuo Kambayashi
Shigetaka Kurita. Svagbegåvad.

20 år senare kan vi konstatera att Shigetaka Kurita startade en revolution. I den mån vi är så förlåtande att också en verbal dikeskörning kan klassificeras som en revolution. Den kom att förändra vårt sätt att prata med varandra via skriftspråk. Vill man skulle man kunna säga att den inkorporerade kroppspråket i det skrivna meddelandet. Om man i ett sms skrev att man var glad kunde man nu med en ystert leende gul gubbe visa att man faktiskt inte ljög. Man raderade ut otydligheten, risken för missförstånd. Japanernas bisarra och gravt överdimensionerade rädsla för missförstånd spred sig över jordklotet.

”Handen på hjärtat, hur ofta skrattar ni så att ni gråter?”

Att emojin tagit över världen och vårt sätt att uttrycka oss i skrift säger en hel del om människorna. Den säger att vi är paniskt rädda för att bli missförstådda, att vi är för lata för att hitta rätt ord, och att vi äger en enorm benägenhet att överdriva. Ty enligt mina efterforskningar ska världens – utan betydande konkurrens – populäraste emoji vara det gula fejset som skrattar så mycket att det gråter. Handen på hjärtat, hur ofta skrattar ni så att ni gråter?

När jag själv tänker efter hittar jag tre tillfällen då jag skrattat så hårt att jag liknat den där överdrivna hieroglyfen. En gång under filmen ”Being John Malkovich”, specifikt under scenen då John Malkovich hittar portalen in i sitt eget huvud och det visar sig att alla är John Malkovich. Och så under getscenen i filmen ”The Dictator” (jag är generellt svag för segment med illasinnade getter). Den tredje gången var när Gustav Fridolin skulle säga ”Schweiz” men sa ”Chejt”.

Vansinnet har nu uppgått i ett nytt paradigmskifte, eftersom Kuritas uruppsättning emojis tagit sig in på MoMA, Museum of Modern Art i New York, och därmed väl rimligen bör klassas som finkultur. Så nu verkar det som att det är jag som står med dumstruten. I 20 år har jag vägrat emojin. I 20 år har folk missförstått mig på sms. I 20 år har folk tagit mig på orden när jag ljugit om saker som kejsar Augustus citat ovan, eftersom jag aldrig ackompanjerat mina ljug med en skälmskt blinkande emoji.

Men ingen ska påstå att jag är för stolt för att förändras. Visst kan jag börja använda emojis. Men bara om de bär min särprägel. Därför tänker jag bygga mitt eget arkiv med emojis. Här är tre av dem.

1. Den första är en version av den skrattgråtande gubben, fast ännu mer överdriven. Den används när skrattandet övergått i en lätt inkontinens.

2. Den andra är en variant på den populära bajskorvsemojin. Min är dock sorgsen/vemodig/melankolisk. Då jag önskar uttrycka att något är skit – som till exempel Shigetaka Kurita – vill jag inte göra det med en dumglad hög fekalier. Det är helt enkelt oseriöst.

3. Den tredje är Gustav Fridolin i sitt mest minnesvärda ögonblick. Den används när man i ett språkligt sammanhang gjort bort sig för tid och evighet. Som jag när jag likt en Ines Uusmann avfärdade emojis som en fluga.