Peter Lindgren: Peter Lindgren: ”Jag stod där med snorren och röret framför en uttråkad tant”
När jag var 14 kallades jag in till rektorn för första gången i min dittills så harmlösa existens. Jag minns exakt vad jag hade på mig: en beige skjorta, öppen över en röd t-shirt. En t-shirt som studsade fram och tillbaka av mitt harhjärtas paniska bultande. Rektorn och min klassföreståndare förklarade att jag och tre andra elever var misstänkta för att bruka knark, samt för att sälja knark bakom Stora hotellet på fredagskvällarna. De sa att de naturligtvis hade svårt att få in mig i den här ekvationen, men att det nog var bäst att jag gick till vårdcentralen för att prestera ett urinprov. ”Vi kan inte tvinga dig, men det kanske hade känts bra?” sa de.
Jag minns att jag tänkte att ser de mitt hoppande harhjärta blir jag relegerad på stubben.
Mamma ringde och förklarade att min klassföreståndare ringt henne och först bett henne att sitta ner – som vore jag död eller allvarligt skadad – innan hon berättat sitt ärende. Jag och mamma enades om att min klassföreståndare i alla avseenden kvalificerat sig för titeln spånhuvud, men att jag för att skingra den här påtvingade röken skulle gå dem till mötes och pinka i ett rör.
”Jag stod med brallorna nere, oförmögen att prestera i den ovana och olustiga situationen.”
Det gick mycket dåligt. Jag stod där med snorren och röret framför en uttråkad tant som hade till uppdrag att se till så att businessen med snorren förlöpte reglementsenligt. För minns att jag stod anklagad. Det fick inte förekomma något kissfiffel. Det kom för övrigt inget kiss. Jag stod med brallorna nere, oförmögen att prestera i den ovana och olustiga situationen. Därtill var det kallt i rummet, med allt vad det innebär för temperaturkänsliga organ.
Jag fick gå tillbaka till skolan med ordern att dricka vatten. Jag drack tre liter och blev punktmarkerad av en vuxen. För att säkerställa att det inte manipulerades med något kiss, förstod jag. Så gick jag tillbaka till vårdcentralen och omsatte tre liter vatten till ett halvt provrör. Dropparna pressades fram med kraft och med den orättvist anklagades desperata törst efter upprättelse.
När jag skulle gå och lägga mig på kvällen hejdade mamma mig. Hon sa: ”Om du har gjort det här, säg det, så är det bra sen”. Jag förklarade för mamma att jag under hela mitt liv inte ens hade sett knarktabletter (jag trodde vid den här tidpunkten i livet att narkotika endast uppträdde i tablettform).
Hon sa: ”Bra. Då talar vi alltså inte mer om den saken.”
Proven kom tillbaka och varken jag eller mina tre klasskamrater hade spår av oegentligheter i pinket. Det visste ju jag förstås. Jag visste att jag var oskyldig, att mitt samvete var vitare än Lucias, mitt pink renare än vatten från Ramlösa brunn. Jag var en okysst plugghäst som väl både fysiskt och andligen gick och väntade på mitt första pubishår. Knark fanns bara på film. På fredagskvällarna tittade jag på Fångarna på fortet.
”Där, och kanske för all framtid, kom mitt harhjärta till ro.”
Jag visste det. Men hur kunde mamma och pappa vara så säkra på min oskuld? Mamma har i efterhand framhållit att eftersom jag ju sagt att jag inte sysslade med knark fanns det ingen anledning för henne att tro något annat. Punkt. Så behöver man inte tala mer om den saken. Där, och kanske för all framtid, kom mitt harhjärta till ro. I vetskapen om att vilken slags jävelskap den här världen än kastar på mig finns det folk som har min rygg.
Jag bär med mig det som ett fundament i mitt eget föräldraskap. Den blinda tron hos en förälder kan för all del slå fel, men alla gånger den slår rätt bygger den de starkaste, tryggaste barnen. Det är ovärderligt.
Så säger min son att han bara ville visa sina coola kalsonger, då är det så. Och så talar vi inte mer om den saken.
