Peter Lindgren: Klart Ranelid ska ha Piratenpriset – annars kan juryn avgå

Krönika Artikeln publicerades

Om man tar allt som Björn Ranelid någonsin skrivit, knycklar ihop det till en liten boll och proppar upp den i universums näsborre, skulle den näsborren fladdra bevingat inuti Guds kupa.

Han torde ha presterat tillräckligt för att förtjäna Piratenpriset minst tre gånger. Då detta ännu inte har skett ens en gång kan jag inte annat än av Piratenprisjuryn äska det som det populärt äskas om i fotbollssammanhang.

Avgå alla.

En jury har förstås rätten att vara så självsvåldig och godtycklig den vill, och välja vilka vinnare den behagar, men när man på förhand deklarerar att en människa inte kan få priset för att denne saknar en viss egenskap, då har man i mina ögon devalverat värdet på det pris man förfogar över. Man anser att Ranelid saknar humor, och väljer på grund av detta att bortse från hans unika författarskap (som man vad jag förstår trots allt erkänner), hans otroliga genomslag i vilken kanal han än väljer, och det att han är vår tids herde som vaktar över orden.

Juryn har ju dessutom fel. Piratenprisjuryn menar att Björn Ranelid saknar humor, men det stämmer helt enkelt inte.

Skulle en humorlös människa kunna ägna en hel furiös krönika åt att sabla ner Sveriges statsminister för att denne i ett offentligt sammanhang använt ordet ”okej”? Så proportionslös kan endast en människa med ett mycket rikt sinne för komik vara.

”Björn Ranelid borde stå modell för oss alla. Vara vår lärare.”

Skulle en humorlös människa kunna spendera flera år med att prata om ondskan och fascismen som ligger bakom det att han aldrig får Piratenpriset och varje gång med emfas slå fast att han aldrig mer kommer att prata om saken? För att sedan prata om saken. Om och om igen.

Skulle en humorlös människa verkligen kunna säga att han allena skrivit mer om Österlen än alla andra författare sammantaget?

Skulle en man som saknar humor ogenerat kunna påstå att det enda som krävs för att leda en tes i bevis, är att fråga hans hustru Margareta?

Svaret är n-e-j, och det ordet skall resa sig från papperet och se Piratenprisjuryn i ögonen på den yttersta dagen. De har gjort sig skyldiga till den litenhet som kallas jantelag. De klarar helt enkelt inte av att Björn Ranelid formulerar den förträfflighet han menar att han äger. Som en litteraturens Zlatan. Jag menar att det är väl precis det här som vi behöver, vi invånare i detta enda land i världen där man förväntas be om ursäkt om man får en oväntad framgång. Björn Ranelid borde stå modell för oss alla. Vara vår lärare.

Det har startats en namninsamling för Ranelids Piratensak – att han ska få priset – och den ska jag skriva under fler gånger än alla andra sammantaget.

En snabb blick över tidigare pristagare och jag kan konstatera att jag slipper att imponeras. 1989 delades priset ut för första gången. Jag vägde då inte mer än några paket strösocker, eller vetemjöl och var ändå innehavare av mer talang än alla kommande vinnare sammantaget.

Lasse Åberg fick Piratenpriset 2015.
Lasse Åberg fick Piratenpriset 2015.

Ta Lasse Åberg till exempel, som fick priset 2015. Vad mer har han gjort än att förstöra kalas och födelsedagar för en hel generation barn? Jag talar om hans förbannade glas med de infantilt målade bolibompamotiven. Vad skulle vi med dem till? Jag drack en öl ur ett sådant häromveckan för att motivera glasets existensberättigande i mitt hus, och det smakade pikant av ett kvarts sekel dammsediment.

”Han gjorde ju Sällskapsresan!” hävdar ni. Jo, men han gjorde också Hälsoresan. Tycker ni att han landar på plus? Jag har huvudrollen i dokumentären ”Kulstötaren från Hörby”, och den har ensam samlat fler tittare än alla Åbergs resefilmer. Sammantaget.

Johan Glans fick priset 2018.
Johan Glans fick priset 2018.

Och Johan Glans, den senaste pristagaren. Inget ont om honom, men när jag googlar honom verkar hans mest kända rutin vara en sak om att vi äter ägg till påsk. Inget ont om Glans men hans verkshöjd är tröskeln man snubblar på när man går på toaletten. Jag skrev en krönika om ägg förra påsken och den var träffsäkrare än allt Johan Glans någonsin avyttrat på scen.

Någon har påstått att jag inte alls är träffsäker, men det är helt enkelt inte sant.

Fråga bara min hustru Tina.