Peter Lindgren: Pennyträdet och de gråtande radiobilarna i Pripjat

Krönika Artikeln publicerades

För två år sedan föddes min och min frus dotter. Detta i samklang med att det japanska körsbärsträdet slog ut i blom i trädgården. Det var känslor lite över hela stället, och nu kan jag inte tänka mig trädet utan jäntan. De två är ett. Det är ett Pennyträd.

Nu är det väl ingenting nytt med att vi människor låter oss besjälas av naturen, eller låter naturen besjälas av oss. Ett av mina tydligaste barndomsminnen av denna heliga symbios emanerar ur mina föräldrars bokhylla i Lyby. Det var en grå poster-bok med allehanda väggmotiv. Mest minns jag ”Flicka i rågåker”. Hon låg utsträckt som ett penseldrag i landskapet, oklädd för konstens skull. Jag tittade i boken ganska ofta på den tiden, och kom att nära ett tämligen selektivt konstintresse för just denna snäva fåra av åkermotiv. Än i dag kan jag generas inför ett rågbröd.

Men vackrare – vill jag hävda – än symbiosen mellan människa och natur, är när de tu separeras igen. Då får man ett motiv med den våldsamma känslan av att paradiset gått förlorat. Jag tänker till exempel på gruvstaden Centralia i Pennsylvania, USA. 1962 skedde här en olycka som ledde till att enorma mängder stenkol började brinna. Branden var ostoppbar. Det har brunnit i gruvgångarna under Centralia i 57 år och staden är numera i princip obebodd. Slukhål öppnar sig, asfalten på vägarna spricker av hettan, och på kyrkogården sipprar rök från underjorden upp. Giftig rök av svavelgaser och kolmonoxid. Det är som ett puttrande litet helvete på jorden, men jag tycker att det är vackert. Naturen har plockat bort människan ur ekvationen. Spottat ut henne.

Centralia, Pennsylvania.
Centralia, Pennsylvania.

Häromdagen la någon ut en bild på Facebook på ett par övergivna barnskor i skogen. De har stått uppställda där i flera år, och nu är de helt täckta av mossa och annan växtlighet. Formen är samma men i övrigt är de oigenkännliga. Det ser ut som att ett skogsväsen klivit ur dem för att bada i bäcken.

Efter sex år i naturen har de gamla barnskorna helt tagits över av naturen.
Foto: Ann-Marie Svensson
Efter sex år i naturen har de gamla barnskorna helt tagits över av naturen.

När jag såg skorna tänkte jag på Pripjat. På de gråtande radiobilarna i Pripjat.

Det var sen april 1986 och nöjesparken i sovjetiska staden Pripjat hade just premiäröppnat. Då slog myndigheterna larm, det blev tydligt exakt hur omfattande den kärnkraftsolycka som inträffat i närliggande Tjernobyl dagen innan, var. Attraktionerna övergavs. Hela staden evakuerades.

”Och så radiobilarna. Slumpmässigt stående, exakt så som när barnen klev ur dem då larmet gick.”

Bilderna på en, sedan 30 år, i hast, övergiven stad är speciella att se. I synnerhet bilderna från en nöjespark, som i än högre grad präglas av att ha förlorat människans liv och lust.

Pariserhjulet, som en väldig klocka som stannat. De kantrade karusellhästarna, fortfarande med samma ansiktsuttryck som 1986. Och så radiobilarna. Slumpmässigt stående, exakt så som när barnen klev ur dem då larmet gick. Radiobilar utan barn är som tomma gapande munnar mot himlen. Utan mänsklig ledning är de vilse i naturen. De slitna strålkastarna ser ut som ögon som gråter.

De gråtande radiobilarna i Pripjat.
Foto: Henrik Montgomery/TT
De gråtande radiobilarna i Pripjat.

Man kan förskräckas av det postapokalyptiska landskapet, men jag tycker som sagt att det är vackert. Jag finner stor tröst i tanken på att det kommer något efter oss, att människan bara är en fas i universum. Det får min egen död att verka så obetydlig, och inget att uppröras över. När jag ser naturen ta över Pripjat tänker jag på Harry Martinssons Aniara, på raderna:

”Vi sjunker i gudarnas lund

I mylla, pistiller och strålar

Och på vår förruttnelses grund

Se gudarna blommorna målar

Ju mer vi försvinna och dö

Ju mindre ska gudarna sörja”

Varje maj månad framgent ska vi ta en bild på vår dotter i det blommande körsbärsträdet, det blir årsringar i ett elektroniskt album. Nu är hon en tvåårig lintotta som sitter på en gren bland skära blommor. Om 20 år kommer en fullvuxen kvinna stå lutad mot trädet, kanske svärande över en töntig pappas lama fotoprojekt. Om 80 år kommer en gammal gumma att sitta på en stol framför trädet. Någon annan än hennes far kommer att ta den bilden.

Och om 100 år kommer Pennyträdet att gapa tomt mot himlen, som radiobilarna i Pripjat. Det är jäntan som klivit ur trädet för att bada i bäcken.

Pennyträdet.
Pennyträdet.