Peter Lindgren: Skåningen – ett monument över allt som är vackert i världen

Krönika Artikeln publicerades

Som skåning är jag många saker. Framför allt är jag svårimponerad.

När jag gavs ett norrländskt berg klev jag på det som om det vore en kulle. När jag ombads ge ett uttalande om utsikten där uppifrån, över Moälven och över arkipelagen, sa jag:

– Jo, ente e de ett skånskt rapsfält, men de e väl gott nock.

Jag och den skock jag kallar min familj har varit i Örnsköldsvik. Min fru är därifrån, förstår ni. Likt många andra skåningar finner jag annars få anledningar att frivilligt bege mig norr om Osby. Tänker jag efter har jag svårt att hitta skäl att ens bege mig till Osby.

Att som skåning leva en vecka i Örnsköldsvik är att praktisera höghöjdsträning i ödmjukhet. Hur för en norrlänning förklara att hjortronens sötma inte förslår ens till början av en jämförelse med ett Kiviksäpple? Att den snö som ligger kvar på skuggsidan av huset i maj inte är att betrakta som något exotiskt, utan blott som snö i maj? Det vill säga, som en fullkomligt avskyvärd meteorologisk avart.

Hur ska jag förklara för en Ö-viksbo, att det Peter Forsberg gör med en puck, det gör Kim Andersson med Peter Forsberg?

Som skåning är jag gudagiven mitt sätt att tala. Det som flödar ur min mun är en fonologisk prydnad för mänskligheten; östgöten, västgöten, värmlänningen och medelpadingen ska buga av vördnad inför mina skorrande ”r” och mitt rika utgjutande av diftonger.

Flera gånger under min vistelse norröver stötte jag på en alldeles speciell min hos norrlänningarna, som jag kommit att lära känna väl genom åren. Den visar sig de gånger jag öppnar munnen och släpper lös mitt verbala siden, mina mjuka skånska resonemang om ditten och datten och kring hur världen är beskaffad. Då blir norrlänningen liksom tom i blicken, vattnig som en tjärn i morgondis eller som nattståndet blannevann, och munnen dras ut till något hiskeligt och falskt. Det är en min som betyder: ”Jag förstår inte ett enda mög av vad du säger, och jag vill inte att du upprepar det.”

”Ganska snart hade jag hillat in mig i diverse bärsnår och trött i räliga tollar”

Det vore lätt för skåningen att inför denna min stämpla varje icke-skåning till ett ålahue, men ödmjukheten är som bekant – jämte många andra förträffliga egenskaper – en av skåningens verkligt stora förtjänster.

En dag ville jag erkänna det norrländska landskapet och bad om vägbeskrivning till Svarttjärn, en vattenansamling som i skönhet visserligen inte tål en jämförelse med Ringsjön eller Krageholmssjön, men som ändå inte är helt till råttorna.

Svarttjärn. Inte som Ringsjön men helt okay.
Svarttjärn. Inte som Ringsjön men helt okay.

Svärfar sa: ”Spring till Myckling, där finns det bara en stig och den går till Svarttjärn”.

Eftersom skåningens förmåga att ta till sig anvisningar är dokumenterat oöverträffad sprang jag till Myckling och tog den första stig jag hittade. Efter 20 meter var stigen slut och jag fann mig vid foten av ett berg. Jag tänkte att: ”nu vill norrlänningarna skoja med pågabläran från söder”.

Men det som kanske främst betecknar skåningen – jämte hans fallenhet att lösa världsalltets gåtor och jämte hans välhängdhet – är viljan att anta en utmaning. Så jag började bestiga det där berget. Mycklingberget. Ganska snart hade jag hillat in mig i diverse bärsnår och trött i räliga tollar som jag inte utesluter kan ha varit lämningar efter en björn. Men jag tog mig opp.

Där oppe på toppen började jag böla. En norrlänning skulle hävda att det var inför utsikten och landskapets storslagenhet; bergen, älven, öarna och den otroliga kontrasten till plattare nejder. Jag kan medge att norrlänningen i så fall skulle ha en poäng, men vill mena att det framför allt handlade om den delvis smärtsamma insikten att skåningen först här, 100 mil från Skåneland, fann sin rättmätiga plats som kronjuvel överst på skapelsen, som monument över allt det som är vackert i världen.

Ty sådan är ju skåningen.

Fotnot: Eftersom skåningens väsen mer än allt annat präglas av heder ska det erkännas att denna text är en fri omdiktning av Fritiof Nilsson Piratens text ”Sådan är skåningen”.