Poesi för universitetets seminariekultur
Hanna Hallgren var en av fyra poeter som kritikern Victor Malm recenserade i Expressen (14/1) vilket drog igång poesidebatten som varade ett tag. Han hävdade att Hallgren var en stark poet, men undrade också om inte Hallgrens ”stora anspråk blivit en smula anakronistiska?” Jag tolkar det som att han menade att Hallgren skrev så smal poesi att den bara intresserade personer med litteraturen som yrke. Den var marginaliserat och, ja, närmast passé.
Jag reagerade på ordet anakronistisk, för jag minns att jag blev oerhört förtjust i hennes debut ”Ett folk av händer” (2001) just på grund av att den avvek från den då oerhört starka språkpoetiska trenden. Hon följde inte modet. Tycktes gå sin egen väg.
Efter att ha läst ”Vinterresan” och Hallgrens tre tidigare diktsamlingar måste jag nog tyvärr ge Malm rätt. Åtminstone delvis. Speciellt efter att ha begått misstaget att läsa ”Vinterresans” hopplösa efterord först. Där står att verket tillkommit genom ”impulser” inom konstnärlig forskning och att denna forskning erbjuder vetenskapsvärlden tvärvetenskapliga möjligheter genom att belysa lekfulla och affektiva dimensioner i kunskapsskapandet. Verket befinner sig på ”en kontextuell resa” och så vidare. Orden är så livlöst akademiska och tomt retoriska att jag i stort sett tappar intresse och respekt för verket. Det är trist att Hallgren uppenbarligen trivs med poesins marginalisering.