Rapport ur en volontärs perspektiv
Den åttonde kontinenten
Roman
Författare: Daniel Yousefi
Förlag: Albert Bonniers
Självklart kan jag som litteraturrecensent inte ställa diagnoser på författare, men under läsningen av ”Den åttonde kontinenten” kommer jag ändå flera gånger att tänka på posttraumatiskt stressyndrom eller PTSD som ju också kan drabba till exempel vårdpersonal och krigskorrespondenter i olika krigshärdar. Det känns ändå inte orimligt att Daniel Yousefis erfarenhet som volontär och tolk i registrerings- och transitlägret Moria på den grekiska ön Lesbos under ett antal månader 2016 antagligen var mycket traumatiserande – på ett eller annat vis.
Från början placerades tydligen migranterna som anlände till Lesbos i ett öppet läger och hade ännu en viss chans att ta sig vidare till andra länder, som till exempel Tyskland och Sverige. Men efter EU:s avtal med Turkiet i mars 2016 om att minska antalet flyktingar som tog sig in till EU från Turkiet hamnade migranterna i ett slutet läger i väntan på att skickas tillbaka till Turkiet. Direkt och utan möjlighet att söka asyl.
”En dag spolas en liten flicka upp på stranden och begravs på en kyrkogård för namnlösa.”
Yousefis beskriver en i stort sett helvetisk tillvaro för de flera tusentals människorna i Moria. Vissa tvingas sova under bar himmel. De tillbringar timmar i kö för att få undermålig mat. Kvinnor och barn löper risk att antastas. Konflikterna mellan olika folkgrupper är många. Ingen vet vad som ska hända. Volontärerna gör vad de kan, men utan resurser kan de så klart inte åstadkomma så mycket. Ibland plockar de skräp för att vara till något slags nytta.
En dag spolas en liten flicka upp på stranden och begravs på en kyrkogård för namnlösa. Hon har slagits ihjäl mot klipporna. En annan dag tar en ung afghan fram sin telefon och visar Yousefi ett klipp där en man ställer sig bredvid lägrets matkö, häller bensin över sig och tänder eld.
”Vid ett tillfälle vaknar han mitt i natten och kan inte känna sina armar. Han skriker.”
Volontärerna kan skatta sig lyckliga över att de fötts i ”rätt” länder, som vissa av migranterna inte är sena att påminna dem om, men jag tänker ändå att deras idealistiska beredvillighet att hjälpa till betingar ett pris. Yousefi använder pronomenet ”du” istället för ”jag” när han skildrar sina egna erfarenheter:
”Om kvällarna befinner du dig i Mytilene, en liten stad längs Lesvos kust, bara några kilometer från lägret. Du umgås med människor du lärt känna som jobbar på lägret. Ni går ut, äter, dricker gott. Den kontrast som uppstår blir för dig overklig. En parallell värld bara ni har tillträde till finns en knapp mil bort, du kan nästan se den över vattnet.”
Vid ett tillfälle vaknar han mitt i natten och kan inte känna sina armar. Han skriker. När han vid ett annat tillfälle fått reda på att en tvåårig pojke gått bort under natten väntar han på att något ska hända i hans kropp. Någon form av känsloreaktion. Men det händer ingenting alls, inget uppstår, och han inser att han måste resa hem. På flyget till Sverige får han andnöd. Sedan blir han sjuk – och det känns inte direkt konstigt med tanke på allt han sett och hört.
Yousefis debut är absolut läsvärd, men i slutändan hade jag nog velat veta mer om hur författaren resonerat kring sin egen roll i dramat.
