Regering utan riktning

Ledare Artikeln publicerades
Borttappad.
Foto: CHRISTINE OLSSON / TT
Borttappad.

Regeringen har kommit till för att hålla SD utanför inflytande. Samtidigt har den och dess stödpartier tappat greppet om människorna utanför seminariesalarna.

Ledare

Statsminister Stefan Löfven valdes med 115 ja-röster och 153 nej-röster. Så ska Löfven då regera landet. Först med en M-KD-budgets skatter. Därefter tre år med SMPCL-budgetar. Det förutsätter att Löfven nu lyckas med sin balansakt att skjuta reformer om marknadshyror och förändringar i lagen om anställningsskydd tillräckligt långt fram för att blidka Vänsterpartiet och samtidigt göra det för sent för Centerpartiet och Liberalerna att väcka misstroende. De två senare har trots allt investerat så mycket i detta politiska projekt – uppbrytning av Alliansen och igångsättande av fullskaligt inomborgerligt verbalt krig – att det ska mycket till för att C och L verkligen ska dra undan sitt stöd. Så långt har Stefan Löfven kalkylerat rätt.

Sedan gäller det också att regera och leverera något befolkningen vill ha. Eller något regeringen tror att folket vill ha. Eller åtminstone något regeringen tycker att folket ska vilja ha.

Torbjörn Nilsson, politisk reporter på Expressen, har en väsentlig poäng när han menar att den nya regeringen har tillkommit med den gemensamma punkten att bekämpa nationalismen och Sverigedemokraterna. Men inte ens det har de en plan för. Torbjörn Nilsson skriver: ”Ja, man kommer hålla Sverigedemokrater borta från parlamentarisk makt. Men i övrigt? Har de fyra partierna en gemensam analys om orsakerna till att nationalismen växer? Nej. Vet den här regeringen hur den ska rå på nationalismen? Nej.”

De fem partierna har inte haft styrkan att klart säga att bekämpandet av Sverigedemokraterna är den gemensamma mission som överskuggar alla andra politiska skillnader, utan fortsätter att låta som att de är i opposition mot varandra. Någon idé om varför väljarna har hamnat där de är finns inte heller.

Socialdemokraterna är inne i en omvandling från ett brett arbetarparti till en kombination av innerstadsparti för akademiker och utanförskapsområdesparti. I valet var det tydligt att Socialdemokraterna gick fram i Stockholm men fortsatte att förlora i övriga landet, främst till Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna höll emot nedgången i Malmö, i Göteborg, i Uppsala, Lund, Umeå och liknande regionala centrum. I mer utpräglade arbetarstäder och på landsbygden var trenden fortsatt tapp till SD, det tapp vi sett fullbordas (?) det senaste decenniet i Skåne.

Arbetarmännen har redan i hög grad sökt sig till SD, offentliganställda kvinnor har gjort det i mindre men inte obetydlig omfattning. Vill S stoppa den blödningen? Eller är man redo att fullt ut lämna sin gamla bas?

I så fall är stråket V-S-MP-C-L logiskt, även om det blir trångt i akademikerkampen. Miljöpartiet har aldrig varit ett landsbygdsparti. Centerpartiet som en gång dominerade landsbygden dog nästan sotdöden innan det återupplivades som nyliberal diskussionsklubb för inflyttade lantisar på Stureplan. Liberalerna har alltid varit seminariedeltagarnas parti, aldrig rörmokarens. Vänsterpartiets teoretiska socialister har förvisso haft visst sällskap av arbetare i Göteborg och i Norrland, men den som tjänar sitt levebröd på arbete vet som regel att vilja behålla det mesta för egen del. Även om Moderaterna förlorar allt större stycken av storstaden blir det trångt för alla de andra att rymmas i den bubblan.

Sverigedemokraterna har däremot funnit en självklar plats i det landskap som de andra partierna har lämnat efter sig när de ignorerat dessa väljares signaler – eller snarare skrik – om att de inte gillar det pågående projektet att omstöpa nationalstaten och välfärdsstaten. När det är de skriken som V-S-MP-C-L är fortsatt enade om att strypa, samtidigt som de säger sig att hela Sverige ska leva, då tål det att fundera på hur det ska gå till.

Ett sätt är att lyckas bevisa att det mångkulturella samhället fungerar bra, att kriminaliteten hålls tillbaka, att skolor, vård och omsorg levererar, pensionerna räcker och att motsättningar i kultur och religion är oväsentliga och överdrivna. Om Socialdemokraterna under de senaste åren försökte vrida sin politik till att det kan lyckas om nyinvandringen minskar är den nya regeringen övertygad om att en generösare migrationspolitik präglad av Miljöpartiet och Centerpartiet är sättet att få dessa väljare att förstå hur fel de har i sin oro.

Ett annat alternativ är att man struntar i dessa väljare och menar att de helt enkelt har fel.

Då är det troliga resultatet att Sverige blir än mer politiskt delat och att det avstånd som vuxit fram mellan seminariemänniskorna och verktygsmänniskorna fortsätter att växa. Ökad polarisering, som seminarieledaren skulle ha sagt.