Requiem över en svunnen värld
Minnen av minnet
Roman
Författare: Maria Stepanova
Översättning: Nils Håkanson
Förlag: Nirstedt / Litteratur
Jag antar att man skulle kunna beskriva ”Minnen av minnet” som ett slags kuriosakabinett av ryskjudiskt sovjetliv samt litterära och estetiska iakttagelser, anteckningar och hugskott. Någon roman i vedertagen bemärkelse kan man nog inte säga att det handlar om. Snarare en samling högst tänkvärda, poetiskt melankoliska och bitvis helt briljanta essäer. Maria Stepanova gör bland annat en ovanligt smart analys av fotografen Francesca Woodman. Beskriver inringningen av Stalingrad med hjälp av släktingars brev. Presenterar hypoteser om något så modernt som ”selfies” för att sedan föra ett resonemang om så kallade ”grötdockor” eller ”frozen Charlottes” (som de kallas i Amerika); antika mandelgåvor och leksaker som man kan misstänka att hon ser som ett slags allegoriska symboler för den malträterade och försumbara sovjetmänniskan.
En sorts ”metaroman”?… Möjligen. Kanske då i samma bemärkelse som Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” bitvis skulle kunna sägas ha sådana drag. Även Stepanova ägnar sig åt autofiktiv själviakttagelse och befinner sig i ständig dialog med andra författare och poeter: Nabokov, Mandelstam, WG Sebald, Maria Tsvetajeva, med flera. En återkommande referens är semiotikern Roland Barthes och dennes sorgsna mediterande över fotografier i ”Det ljusa rummet”. Samt konceptet ”punctum” vilket han beskrev som en anmärkningsvärd detalj i ett foto på till exempel en älskad släkting (eller vad som helst); något som bara berörde den enskilda betraktaren, i eventuellt djupt personlig och intim bemärkelse.
”Man får intrycket av att en tämligen rationell skräck för terror – eller åtminstone för repressalier – tycks ha lagt sig som en våt filt över öppenheten i Stepanovas släkt.”
Den enda invändningen jag har mot verket är att läsaren förmodligen hade tjänat på ett överskådligt släktträd. För det är till slut ganska många livsöden som defilerar förbi och Stepanova hoppar fram och tillbaka i tid och rum. Huvudsakligen fokuserar hon ju också på sina egna släktingar; fastrar och mostrar, farmor och mormor, fadern och modern. Släkten Stepanova och Ginzburg. Båda med två graverande saker gemensamt: ett judiskt och högborgerligt arv. Att putsa till sanningen i de enkäter som ständigt skulle fyllas i var nödvändigt på grund av samhällets antisemitism. Den sociala härkomsten måste framstå som acceptabel. Tillhörigheten förutsatte ett avståndstagande från det judiska och det förrevolutionära privilegiesamhället:
”En statsanställd advokat från tsartiden förvandlades till en enkel jurist som sedan krympte bort till en oansenlig ’tjänsteman’. En köpman vid första gillet blev till en enkel bodägare och borgare.”
Man får intrycket av att en tämligen rationell skräck för terror – eller åtminstone för repressalier – tycks ha lagt sig som en våt filt över öppenheten i Stepanovas släkt. Vissa saker i det förflutna var det bäst att tiga om, även inom familjen. Hennes litterära projekt handlar möjligen om att vädra ut denna påtvingade tystnad ur den hermetiskt slutna diktaturens dödsbo – och det tycker jag att hon lyckats med på ett beundransvärt sätt. ”Minnen av minnet” är helt enkelt oerhört imponerande.
