Så matas SD av motståndarna

Ledare Artikeln publicerades
Matas att bil stor.
Foto: Renata Brito
Matas att bil stor.

Att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande och ansvar är kortsiktigt. Lektionen i demokratisk utfrysning kan komma att slå tillbaka ännu hårdare.

"Vi tänker inte medverka till att ge SD inflytande.” Ni känner igen den kommentaren. I Sverige förefaller demokrati numer handla om att bevisa att man som politisk ledare inte tänker ge ett annat parti med över 17 procent av rösterna inflytande. Det är självfallet inte fel att bilda regeringskoalitioner och majoriteter och hålla motståndarpartier utanför, så är demokratin tänkt att fungera. Däremot är det underligt att ha som främsta politiska utgångspunkt att stänga ute ett parti från det inflytande och ansvar som en stor andel av väljarna vill ge dem.

”Att inte ge inflytande” är ett löfte som lätt övergår till att negativt särbehandla ett parti och dess företrädare. Som hur man utser talmän eller utskottsordföranden i riksdagen. Sverigedemokraterna får inte vara med. Det är inte emot de demokratiska spelreglerna, bara ett sätt att särbehandla ett parti på grund av ogillande.

Decemberöverenskommelsen 2014 var också ett sätt att tydligt markera att vissa röster i kammaren skulle göras verkningslösa vad gäller budget och statsministeromröstning. Inte heller det emot några demokratiska regler, bara ett sätt att särbehandla ett parti på grund av ogillande.

Nu kan man förstå att det finns en ambition att hålla borta Sverigedemokraterna från demokratiskt inflytande. Det är för att skydda demokratin, heter det – om SD kom till makten skulle de inskränka den, slå in på en väg mot att begränsa fria medier och demokratiska institutioner. Kanske till och med utse egna representanter på centrala poster i samhället och förändra riksdagens arbete vad gäller praxis hur andra partier ska behandlas.

Rädslan för SD är på riktigt. Särskilt ett parti förstår vad man kan göra med makten, Socialdemokraterna satte under decennier sin prägel på den svenska staten. Med regeringsmakten kan man se till att det finns en landshövdingepost till en partikamrat som inte längre är önskvärd i ministeruppställningen, en myndighet att leda för en lagom obekväm tidigare politisk motståndare, eller en ambassadpost på en ö i Atlanten åt en misslyckad partiledare.

Man kan bilda myndigheter som opinionsbildar mot folket i en önskvärd riktning. Fylla departementen med lojala tjänstemän. Till och med tillsättningar i Högsta domstolens faller ytterst på regeringen. Man kan ge vissa medieföretag förmånen av att ha helt säkrad finansiering från medborgarna och ge tv-bolaget instruktioner som leder till att sändningsledningen ser sig tvungen att markera avstånd från politiska motståndares uttalanden i direktsända tv-debatter.

Historiskt beslutade man i god demokratisk ordning att hindra konkurrens i radio och tv. De som hotade det demokratiska monopolet i etern dömdes till fängelse, som Radio Syds Britt Wadner. Kommunikationsminister Olof Palme förklarade i Sveriges Radio 1966, att riksdagen hade klubbat en lag och domstolarna hade konstaterat att de privata radiosändningarna var olagliga: ”En sådan verksamhet kan inte förekomma, man måste ju följa spelreglerna.”

Den svenska ordningen var dessutom sådan att via skattefinansierat partistöd, statsbidrag till politiskt grundade studieförbund och en lagom hög spärr till riksdagen skulle det politiska etablissemanget permanentas. Det var inte tänkt att det politiska systemet skulle utmanas på det vis som SD har gjort.

Man skulle då kunna föreställa sig att den logiska motreaktionen när SD ändå kom in i de fina politiska salongerna blev att ge dem en djup lektion i hur demokratin är tänkt att fungera, behandla dem som andra, involvera dem i det tunga politiska arbetet, låta dem ingå i kompromisser och ställas inför sina väljares nöje och missnöje.

Så kloka var och är nu inte de andra partierna. De beter sig precis tvärtom och ger gång på gång SD ytterligare lektioner i hur det ska gå till när man använder maktmetoder för att begränsa andras politiska inflytande.

Det har redan visat sig vara ett historiskt misstag, särskilt för liberaler. SD har växt och Alliansen splittrats. Tyvärr tycks många liberala opinionsbildare och politiker tolka det som en framgång och vill ha mer av samma vara – de har haft fel hela vägen hittills och mycket lite talar för att de ska få rätt nu.