Särskild dag blev särskild kväll

Är det därför jag till slut blir så gripen av musikalen ”En alldeles särskild dag”? För att det som var igår går att ana idag?

Nej, det är för enkelt. Vi befinner oss inte i fascismens mörka Europa, även om jag hör ekot av oroande många röster.

Nej, jag grips nog av insikten att det inte var länge sedan som fascismen sågs som ett ljus, som ett löfte om ordning och reda i en ny gemenskap. Att det som en gång gav massan hopp var en vidrig människosyn.

Filmregissören Ettore Scola skildrar i sitt mästerverk ”En alldeles särskild dag” (1977) en enda dag, den 3 maj 1938. Hitler besöker sin vän Mussolini och Italien utropar dagen till helgdag med jublande massor på Roms gator.

I fembarnsfamiljen Tiberi gör sig alla morgonklara för att ge sig ut och lufta högerarmen. Alla utom modern och hustrun Antionetta Tiberi (Anki Albertsson), som trogen tidens kvinnoroll stannar hemma för att ta hand om hushållet.

När familjens papegoja råkar fly och landar utanför en av grannarnas fönster knackar hon på hos ungkarlen Gabriele (Stefan Clarin). Och så blir även hennes dag en alldeles särskild dag, för det plötsliga mötet öppnar nya dörrar och ger insikter hon inte tidigare släppt fram. Det handlar om kärlek, men främst att bli sedd. Att bli någon.

För Clarin är detta redan en särskild dag, han ska hämtas av polisen och deporteras. För att han är den han är, ”varken make, far eller soldat”. Hans homosexualitet har gjort att han förlorat sitt jobb på radion, och tvingats leva i ständig rädsla.

Mötet med grannfrun Antionetta ger också honom styrka, han får respekt för den han är.

Att göra om Scolas film till musikal är djärvt. Jag menar; att kliva in i Sophia Lorens och Marcello Mastroiannis roller är ingen lätt utmaning. Dessutom, hur skildra filmens starka berättande av det nära med massornas hyllningar och flygplanens muller i bakgrunden?

Men resultatet är övertygande. Musiken av P-O Nilsson är följsam och snäll med fin känsla. Den lyckas faktiskt tillföra historien både mer humor och svärta. Scenografin är mästerlig. Den ger känslan av allt från trygghet till instängdhet i lägenheterna till möjlig övervakning lite här och var i huset av portvakterskan (Evamaria Björk) och på andra sidan fönstren är världen därute ständigt närvarande.

Samtliga medverkande på scen har en smittande närvaro, bra energi och fina röster. Det är liv och rörelse, med flera imponerande scener.

Men tusan så svårt det är att applådera efter en Il Duce-sång, trots bra framförande! När yngste sonen sjunger om att den gamla tiden är förbi och att folket enade marscherar mot det nya, ja, då ryser jag. Den pojken hade varit omkring 85 år idag.

Föreställningen ”En alldeles särskild dag” växer sig allt starkare efterhand, och när familjen bubblande glada kommer tillbaka hem efter sin särskilda dag möter de en förändrad Antonietta.

Slutet rymmer alla känslor, men i mitt hjärta packar jag ner hoppet. Det som säger att möten förändrar, om vi bara är öppna för dem.