Annons

Skolan är inget sparobjekt

Pengar löser inte allt. Men brist på pengar är knappast välgörande för skolan.
Ledare • Publicerad 31 januari 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Dags att ta fram röda pennan och stryka onödiga poster.
Dags att ta fram röda pennan och stryka onödiga poster.Foto: Borgen, Ørn E.

I Ystad måste utbildningsförvaltningen hitta 10 miljoner kronor för att klara den budget som visserligen växer men inte i takt med antalet barn.

Liknande tongångar hörs från många håll. Ystad är inte värst. I Trelleborg handlar det om 56 miljoner kronor som ska sparas, budgeten räknas inte upp med väntade löneökningar.

Annons

I Hässleholm rapporterar Kristianstadsbladet om sparkrav på nära 50 miljoner kronor inom skolan, i relation till de krav som kommit från verksamheterna. I Sjöbo är lärarna på Färsingaskolan oroade över hur verksamheten ska klara årets budget. Förra året gick familjenämnden i Sjöbo, där skola och socialtjänst ingår, med ett underskott på 21 miljoner kronor. I blekingska Karlshamn rapporterar BLT om sparkrav på 10 miljoner kronor i för- och grundskolan, det för att hålla en budget på 585 miljoner kronor.

Det är bara några exempel. Runtom i landet sliter rektorer och förvaltningschefer i sina återstående hårstrån för att få budgetar att gå ihop med politikernas löften om den likvärdiga skolan som ska låta alla barn växa efter egen förmåga. Det är tyvärr floskler illa förankrade i verkligheten. Där handlar det om att göra det bästa möjliga av situationen.

Allt är inte penningresurser. Det räcker inte att hälla miljarder över skolorna för att utbildningssystemet ska bli en succé. De måste användas rätt, där de gör mest nytta. Det förväxlas tyvärr gärna med att stoppa in mer pengar i verksamheter som är dåliga. Det är en ofta använd men sällan lyckad metod. Ändå upprepas den gång på gång i offentlig förvaltning, pengar dras från fungerande enheter till icke-fungerande. Resultatet blir förvisso utjämnande, eftersom de fungerande verksamheterna långsamt urgröps och slutar att fungera.

Men utan pengar blir det svårt att upprätthålla kvalitet eller förändra till det bättre. Då måste politiker på alla nivåer förstå att orden ”prioritera kärnverksamheten” betyder just det. Klarar politikerna inte av att leverera de grundläggande uppdragen finns ingen anledning att tro att de har kontroll på sidoverksamheterna heller. Det hjälper inte att distrahera genom att skapa nya byråkratier, som likt jämställdhetsmyndigheten inte hinner öppna innan personalen har drabbats av utbrändhet i den sinnesdödande pappersproduktionen. Det hjälper inte heller att låna hundratals miljoner till äventyrsbad eller hamnutbyggnader och rita upp fina arkitektplaner över nya bostadsområden. Tyvärr hjälper det inte ens att tala om solidaritet. Och ska sanningen fram kan skattesänkningar sätta lite sprutt på tillväxten, men hålen som ska fyllas i polis, försvar, vård, skola och försörjningssystem är så stora att skattebördan på sin höjd kommer att flyttas från en säck till en annan.

Kommunerna och landstingen har hårda år framför sig. Att det i slutfasen av en högkonjunktur är sparkrav som dominerar rubrikerna om skolan är i allra högsta grad illavarslande. Rödpennan måste fram på kommunalrådskontoren – men på helt andra områden än barnens utbildning och de gamlas omsorg.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons