Kultur

Smart och gediget när en ny kropp hittas i Doggerland

bokrecension Artikeln publicerades
Maria Adolfsson
Foto: Foto: W&W
Maria Adolfsson

I den andra boken om Doggerland utspelas deckargåtan parallellt med ett mer verklighetsnära drama. Miljöerna och människorna är väl värda ett återbesök, skriver Bella Stenberg.

Stormvarning

Spänningsroman

Författare: Maria Adolfsson

Förlag: Wahlström & Widstrand

En kropp hittas på Noorö, den nordligaste av Doggerlands tre huvudöar. Det är juldag, men Karen Eiken Hornby blir glad när hon får frågan om att leda utredningen. Dels för att hon tröttnat på att vara sjukskriven, dels för att julfirandets mys börjar stå henne upp i halsen.

”Stormvarning” är uppföljaren till hyllade ”Felsteg”. Där presenterade Maria Adolfsson sitt fiktiva men så levande och lockande Doggerland, som ligger ungefär där Doggers bankar döljs av havet. Med läget triangulerat av Skandinavien och Storbritannien har Adolfsson roligt med såväl miljöer som människoporträtt, inspirerade av föreställningar och fördomar om hur en sådan blandning skulle kunna vara.

Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby är en skicklig polis, men betydigt sämre på socialt spel och samvaro. Som återvändare möts hon av misstänksamhet, som kvinnlig polis av motstånd. En gång i tiden hade hon en familj, men nu räds hon att skapa nya band. Hon har ändå ett gäng udda och bra vänner, och trots sin motvillighet en brokig och inte helt oproblematisk familj på gång. Katten har fått sällskap av tonåriga Sigrid, dotter till chefen, och Leo, före detta rockstjärna och uteliggare, som båda mer eller mindre flyttat in i hennes hus på Hemiö.

En arbetsresa till Noorö blir en välkommen andningspaus. Ön har landets mest kyrkliga invånare, men också mest tjuvjakt, hembränning och annat fuffens. Det är en utflyttningsbygd, men en hisnande vacker sådan. När ett whiskydestilleri kastas in i intrigen är det svårt att inte se det skotska landskapet framför sig.

Storstadspolis möter småstadspolis, en liten bygd försöker hamna på turistkartan.

Det mesta känns gediget i Adolfsson serie. Storstadspolis möter småstadspolis, en liten bygd försöker hamna på turistkartan. Vad gäller morden finns det många spår att följa: är det en arvstvist eller andra ekonomiska motiv, kan det vara familjehemligheter eller utpressning, hur är whiskydestilleriet, öns motorcykelgäng och Karens släktingar inblandade?

Parallellt med morden utspelas ett mer verklighetsnära drama när en vän till Karen försöker lämnar sin hustrumisshandlande make, en advokat som satsar på politisk karriär för ett populistiskt och moraliserande parti. Det är smart av Adolfsson att blanda den bitvis röriga deckargåtan med något som kan väcka känslor.

Doggerlands miljöer är etablerade och det är bara att njuta. Även om vinter med stormvarning, 17 grader minus och ofarbara vägar i sig inte är så lockande.

Men här, liksom ofta annars när det gäller påhittade poliser (och även verkligheten), undrar jag över jobbrutinerna. Borde inte poliserna, både för sin egen och andras säkerhet, alltid göra hembesök två och två?

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Ystads Allehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.