Snuskigt frustande brunst blir till ärlig berättelse

”Trosbekännelser” av Nina Lekander är på ett sätt både fristående och en fortsättning på hennes förra bok ”Hästar, män och andra djur” från 2012. Om man verkligen vill förstå ”Trosbekännelser” rekommenderar jag att inleda med läsningen av den förra. Med det sagt ska jag poängtera att dessa två biografiska essäer inte alls är någon serie, det bara råkar vara så att två livsavgörande händelser faller på varandra och Nina Lekander har skrivit om det.

För er som inte läst vare sig den ena eller den andra ska jag kort redogöra för att ”Hästar, män och andra djur” tar sitt avstamp i en relation som dör, och just relationer, till djur och människor står, liksom åldrandet står i centrum. ”Trosbekännelser” har i princip samma teman, fast det är tvärtom.

”Hästar, män och andra djur” handlar till stor del om avsaknad, och vad relationer och kärleken egentligen är och vad man ska ha det till. ”Trosbekännelser” handlar om Undret, om att bli huvudstupa förälskad och kåtare än en tonåring, men den skillnaden att åldern och självkännedomen tillför en erotisk krydda. För att citera Unni Drougge som citeras i ”Trosbekännelser” – ”Visst är det roligare att vara ung när man är gammal?”

Det är på en begravning Nina träffar Hans, de deklarerar båda att de är färdiga med respektive kön, men inte hjälper det när det här kanske handlar om den Stora Kärleken, Passionen, eller i alla fall, kanske den sista mannen i Nina Lekanders liv?

Det märks att det är en förälskad person som skrivit den här boken, en person som inte ber om ursäkt för pladdrigheten, de putslustiga ordvitseriet eller att ta till stora sköra och fåniga begrepp för att beskriva detta flyhänta tillstånd som kärleken ger upphov till. För Hans skiftar hon stad och land och trots att kärleken både är stark och gränsöverskridande, alltså hur Berlin- hipster- queer som helst, så är vardagen där också med gamla sår som är lika svåra att göra sig av med som arvegodset.

Att skriva om kärlek, som förälskad måste vara bland det svåraste, och ännu svårare måste det vara att skriva om snuskigt frustande brunst, särskilt i en ålder då kvinnor bör luta sig tillbaka antingen i bullbaken och barnbarnen. Eller den intellektuellas utväg, en form av bedagad elegans. Nina Lekander är givetvis inget av detta utan rusar in i allt det som en tråkigare person skulle akta sig för, men hon gör det i reflektion och sällskap med andra, hon hittar förebilder i till exempel Kerstin Thorvall och Rut Hillarp.

Jag drar mig verkligen för att skriva att det är en modig bok, eftersom jag på så sätt bara skulle underbygga uppfattningen att kvinnlig lust efter menopausen är sällsynt och tabubelagt, fast det egentligen inte är konstigare än något annat. Nej, den är modig för att längtan efter att älska, är väl längtan efter att bli demaskerad? Och detta är verkligen en avslöjande och ärlig berättelse med alla de skavanker som både litteratur och människor har och ska ha.