Kultur

Sorgen är fjäderlätt men prosan väger tungt

bokrecension Artikeln publicerades
Caroline Albertine Minor väger tungt och skriver lätt.
Foto: Laerke Pousselt
Caroline Albertine Minor väger tungt och skriver lätt.

 

Välsignelser

Noveller

Författare: Caroline Albertine Minor

Översättning: Johanne Lykke Holm

Förlag: Wahlström & Widstrand

Caroline Albertine Minors noveller fängslar och kryper och under skinnet, tycker recensenten Lisa Marques Jagemark.

Den danska författaren Caroline Albertine Minors novellsamling är på många sätt traditionell: korta, täta berättelser som ibland snuddar vid varandra. Formen av ett litet urklipp ur en mer eller mindre omskakande livshändelse gör att man slipper långrandiga presentationer av bikaraktärer. Det gör prosan både frigjort lätt ‒ och ger den samtidigt tyngd.

Känslan av både fjäderlätt och blytung är en röd tråd i Minors språk och berättarteknik. Oavsett om det handlar om en dotters självmord under en au pair-vistelse, som i ”Glöm Archie Pey” eller om den nyblivna mamman som sörjer sin älskare tillika partners bästa vän i titelnovellen. Om det utspelar sig under lågsäsongen i Pyrenéerna eller vid kusten i Danmark.

Sorg är ett centralt tema, de stunderna i det vanliga livet när man börjar se allting utifrån. Sorgen som uppstår vid olika typer av förluster: död, separation, personlighetsförändring, att bli vuxen. Jag är tacksam över att Minor ändå låter vardagen vara i fokus och sällan ger sig hän till effektsökande vändningar. Även de märkligare inslagen känns trovärdiga.

˝Välsignelser” är första gången som Minor ges ut på svenska (översatt med den äran av Johanna Lykke Holm), och det är inte svårt att förstå varför den bland annat fått P.O. Enquists pris och nominerades till Nordiska rådets litteraturpris. Trots att det inte är någon förnyelse av novellgenren eller livsomvälvande läsning är det svårt att värja sig från berättelserna. De fängslar en. De kryper in under skinnet.