Stina Zinsmeister: Du som bländar mig i natten – lägg av!

Ystad Artikeln publicerades
Foto: Moa Dahlin

Det är kolsvart ute, regnet piskar mot rutan. Jag sitter i Ystads Allehandas vita Volvo på väg mot ett uppdrag ute på vischan och plötsligt ser jag dig igen. Du kör upp tre meter bakom och låter dina starka strålkastare blända mig i backspegeln. LÄGG AV! skriker jag för mig själv, varför kan ingen hålla avstånd?!

Det händer mig alldeles för ofta, och det är inte mycket som kan göra mig lika irriterad när jag är ute på vägarna. Det handlar om bilförarna som av någon outgrundlig anledning bara vägrar att hålla avstånd. Speciellt på vägar med höga hastigheter och speciellt när det är mörkt. Eller ja, nej, det händer väl hela tiden. Men det är på dessa vägar, i detta vintermörker som jag blir extra arg.

För ja, om det ösregnar, och det är kolsvart och vi kör på vägar där när som helst ett djur kan ta en promenad så kommer jag hålla hastigheten, eller kanske till och med köra lite långsammare. Och då spelar det ingen roll hur mycket du försöker knuffa på, då framstår du bara som en idiot.

Om någon tror att jag kommer vika mig för påtryckningar av en stressad nöt som inte får ihop livspusslet så tror ni fel. Att köra upp några meter bakom någon som håller hastigheten gör bara att både du och jag riskerar att råka ut för en olycka.

Ibland blir jag sugen på att tvärnita, bara får att lära dem en läxa. Men så får jag snabbt tänka om. Inser att det inte är värt att offra livet bara för principens skull. Som den gången jag såg en medelålders kvinna kommer rullandes mot övergångsstället i centrala Lund med näsan djupt nere i telefonen. Trots att jag hade hunnit en meter ut i gatan fanns ingen tillstymmelse till bromsning. Där fick jag också tänka om. Men vilken smäll det hade blivit. Och vilken läxa hon hade fått. Nu fick hon bara rulla vidare. Att slå näven i motorhuven var en idé jag kom på lite för sent.

Men vad gör man med alla dessa bilar som envisas med att leka följa John. Som i sin oförmåga att bry sig om någon annan än sig själv hoppas på att den framförfarande bilen ska tappa tålamodet och trycka ner gasen lite extra.

Varför gör ni såhär? Hur blev ni såhär? Vem är det ni försöker imponera på? Varje gång jag ser dessa puckade strålkastare i min backspegel så kan jag inte låta bli att fundera på vad det är som gjort att ni tappat respekten för livet på det här viset. För måste jag tvärnita, det kan vara för vad som helst, ja då ryker ni med.

Och jag vill faktiskt känna att jag kan tvärnita när som helst utan att bli nermejad av en jubelidiot som jobbat för mycket och har dåligt samvete för att hen inte hinner hem i tid innan barnen gått och lagt sig.

För det är faktiskt inte mitt fel att ni felprioriterat eller gav er iväg för sent. Eller att ni bara tycker att det är så tråkigt att vara ute på vägen och inte har lärt er hur man befinner sig i nuet.

Så ett tips till alla er. Börja meditera. Checka dina prioriteringar och sluta försöka påverka alla andra till att passa in i ert liv. För vi vill också komma hem. Helst utan whiplash-skada.