Thom Lundberg: Thom Lundberg: ”Det är ytan som spelar roll. Perceptionen. Exempelvis om tiggaren, som stör synen. Fördärvar den fläckfria ytan. Och därför måste bort.”
Japanska städgurun Marie Kondo har snabbt blivit ett globalt fenomen. Efter två framgångsrika böcker och en Netflixserie om att hålla ordning i hemmet, har hennes metoder diskuterats flitigt i media de senaste månaderna. Hon förordar att bara behålla de prylar som genererar en "spark of joy" - en gnista av glädje. Det som sedan återstår, sorteras in i hyllor på ett minimalistiskt och överskådligt sätt. Resultatet är ett rent, välstädat och ordnat hem. Och ett lyckligare liv.
Själv har jag svårt att slänga saker. Så när vi nu ska flytta från vår lilla alpstad till Zürich bestämmer jag mig för att rensa. Men först behöver jag ägna mig åt research - klassisk prokrastrinering. Jag läser Kondos bok "Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem". Tittar på "Tidying up with Marie Kondo".
Efter min researchfas kan jag inte längre skjuta upp utrensningen. Jag börjar med kläderna, tar ut allt och placerar det på sängen. Då får man överblick och inser att man äger för mycket. Jag bestämmer mig för att vara kompromisslös. Dogmatiskt lyfter jag ett plagg i sänder och funderar på om just den tröjan eller byxan skänker mig en gnista av glädje. Det finns förvånansvärt mycket i min garderob som jag inte minns att jag använt eller någonsin köpt.
Efter ett par timmars arbete är jag färdig. Påsarna som ska skänkas till välgörenhet är fulla. På sängen ligger det som ska behållas. Två par byxor, lite strumpor, ett par tröjor i konstiga färger. Jag känner nämligen ingen "spark of joy" inför kläder. Halvt utmattad sätter jag mig på sängen och inser den förödande konsekvensen av min närmast sektliknande inställning: nu behöver jag shoppa nya kläder! Och det är långt värre än att behöva sortera och slänga. Jag bestämmer mig för att aldrig någonsin göra samma övning i bokhyllorna.
I en alltmer materialistisk värld kan Kondos metoder tyckas vara en motrörelse. Eller är fenomenet i själva verket kulmen på det senaste årtiondets självhjälpstrend? Om det bara ser fint ut, så är det fint. Om du tittar dig i spegeln varje morgon och säger högt att du mår bra, så mår du bra. Uttrycket att sopa saker under mattan får här en konkret innebörd.
Tanken på ett liv utan skavanker skaver. Under fyra års tid har jag reagerat på det schweiziska samhällets längtan efter en ren yta. Det som är tilltufsat, ickenormativt, eller helt enkelt inte passar in i självbilden av en idyllisk alpby, döljs för ögat. Mår vi bra i ett samhälle som är så tillrättalagt? Måste verkligen allt i vår tillvaro skänka oss glädje? Blir inte våra liv då märkligt ensidiga och tomma? Livet är ju inte bara rent och fint. Eller med Leonard Cohens ord: "There is a crack in everything. That's how the light gets in".
Det är i kontrasterna, tänker jag, som livet uppstår. Man ska hålla ihop i vått och torrt. Inte i torrt och torrt. Det är i skarvarna mellan årstiderna man känner sig upprymd. När det våras. Eller när hösten kommer med sina brinnande röda träd. Det är när vi befinner oss i själsliga dalar som vi blir varse topparna i livet. Och i litteraturen är det alltid de kantstötta karaktärerna som dröjer sig kvar. Som Huckleberry Finn, Lisbeth Salander, Ove, eller Pippi.
Vi flyttar strax till Zürich. I Schweiz hyr man sin bostad, för ingen vanlig människa har råd att köpa. Äger du en fastighet har du all makt över den. Hyrorna är brutala. De får vara hur höga som helst. Det finns ingen reglering. Och besittningsrätt verkar inte riktigt ha kommit hit. Som hyresgäst kan du bli uppsagd om ägaren vill hyra ut till någon annan. Själva kunde vi bara säga upp vår nuvarande lägenhet och flytta ut vid tre specifika datum under året. Detta faktum gjorde att det alltid var tio andra familjer på samma visningar.
Vi letade länge. Vi ansökte, men fick avslag. Genomstressade pressade vi in flera visningar per dag. Och väntade på att fastighetsägaren skulle välja just vår familj. För de får välja fritt. Man kan bli nobbad för att de inte gillar småbarnsfamiljer, eller utlandsfamiljer som sannolikt kommer att flytta efter några år. Det kan också röra sig om en aversion mot utländska namn.
Tio dagar innan våra barn ska börja ny skola i Zürich får vi en lägenhet. Det blir till att pendla i en månad. Det kunde varit värre.
När vi lämnar vår nuvarande bostad om några veckor, sker en grundlig inspektion. Alla skador som inte finns nedtecknade i protokollet, måste vi betala för. Det finns berättelser om hur fastighetsägaren köper en ny spis istället för att byta hällen som råkat bli repig. Samma med badkaret. En tilltäppt diskmaskin kastas och ersätts. Har du borrhål i väggarna som inte riktigt går att spackla igen, får de byta hela väggen. Och vid inspektionen ska allt vara hyperrent.
Jag tänker på att politiker i Sverige nu talar om att avreglera hyresmarknaden. Jag önskar de kunde bo några år som hyrestagare i Schweiz först. För att se hur det kan bli.
Ute på gatan i vår alpstad finns papperskorgar med texten "Luzern glänzt". Men det är inte av miljöskäl de håller sådan ordning. Det är ytan som spelar roll. Perceptionen. Att man sedan dumpar alla sopor i fattigare länder i Östeuropa, verkar ingen bry sig om. Och i Sverige pratas det nu på samma sätt. Exempelvis om tiggaren, som stör synen. Fördärvar den fläckfria ytan. Och därför måste bort.
Jag vet inte om det beror på tidsandan eller en förändrad kultur. Men i denna Kondovärld finns inte plats för det udda originalet. De individer som klassas som konstiga och senare kan stå bakom de stora mänskliga genombrotten, verkar inte längre få plats.
I Kondos värld finns inte fattigdomen som omöjliggör perfekta, vita, fläckfria hem. Alla verkar ha råd att vara totalt organiserade, leva lyckade och glädjegnistrande liv. Åtminstone på ytan. Allt under, det som också tillhör livet, slipper man. Medmänskligheten i att hjälpa en som tigger, att engagera sig i samhället, att inte sopa problem under mattan, slipper man. Det är utrensat. Ur ens liv bortstädat med japansk frenesi.
