Thom Lundberg: Thom Lundberg: ”För alla som bygger upp sin fosterlandskärlek kring hat mot det annorlunda, kanske litteraturen borde skrivas ut som medicin.”

Romanens tema om den döda staden, spred sig till Paris och den franska sekelskifteslitteraturen, och skapade febrig stämning bland unga läsare. Rodenbach själv kommenterade verket så här: "På allvar älskar man enbart det man har förlorat. För att verkligen älska sitt hemland är det nödvändigt att resa sin väg, att gå i exil för evigt, så att hemlandet blir så avlägset att det verkar dö."

Sedan några år tillbaka bor jag i Schweiz. Jag vet inte om jag tycker Sverige verkar dö. Förutom några dödsryckningar då och då, och svenska nyheter som gör att man tar sig för pannan, så tycker jag fortfarande att det är ett fantastiskt land. Och jag känner en allt djupare fosterlandskärlek.

Här i Alperna funderar jag ofta på vad som är genuint svenskt. Schweizarna lyfter gärna fram ABBA, Ace of Base och Europe - de är några decennier efter oss andra på musikfronten. Man talar om den fria sjukvården, att Sverige är ett land med ett internationellt engagemang, stilmedvetenhet, att vi är långt framme när det gäller teknologi och entreprenörskap. Oftast nämner man vår vackra natur.

Schweiz är Sveriges motsats i mångt och mycket. Här betalar man för sig själv. Har man inte råd, får man problem. Och problemen är ens egna att lösa. Det lilla landet är en federation av kantoner utan gemensam, egentlig, huvudstad. En så kallad nattväktarstat som enbart sysslar med det allra mest nödvändiga. Därefter får klassamhället göra jobbet med att sortera in folk i fack allt efter plånbok. Schweiz lyfts ofta fram av den svenska borgerligheten som ett föredömligt samhälle.

Det talas tyska, franska, italienska och rätoromanska innanför gränserna. Men för mer än halva befolkningen, som talar tyska, saknas gemensamt skriftspråk. Man skriver på högtyska, trots att man talar schweizertyska. Skriver man på schweizertyska, så skriver man som man talar. Och en person från grannkantonen förstår inte en.

Det är märkligt att ett land utan en stark stat, gemensam huvudstad, ett officiellt talat språk, och gemensamt skriftspråk, utvecklat en sådan genomsyrande nationalism.

Jag läser "Schweiz berättar: Sensommarmöten", utgiven på Bokförlaget Tranan år 2011. Det är en samling noveller skrivna på de fyra olika språken. I förordet dras slutsatsen att det är språkmångfalden i landet som är det unika och sammansvetsande med Schweiz.

Jag tycker det låter märkligt. I Sverige har vi endast ett officiellt språk, både i skrift och tal. Men det finns fler språk. I min debutroman "För vad sorg och smärta", skrev jag en del på romani. David Väyrynen skriver i sin diktsamling "Marken" en del på meänkieli. Lägg sedan till olika invandrarspråk, förortsslang, sociolekter, dialekter.

Men det är ändå inte kring språket vi i Sverige samlas. Förvisso: i litteraturen samsas denna mångfald med all annan mångfald. På senare tid har transpersoners erfarenheter blivit litteratur, som i Aleksa Lundbergs bok "Bögtjejen". Vi finner utanförskaps- och mellanförskapslitteratur, som Evin Ahmads "En dag ska jag bygga ett slott av pengar". Augustprisvinnaren Linnea Axelsson skriver i dikteposet "Ædnan" om två samiska familjers öden, och om den svenska kolonialismen. På bokmässan i Göteborg fanns internationella torg med romaner om alla möjliga kulturer. Kulturen inkluderar aktivt det som tidigare tvingats stå utanför. I litteraturen får det annorlunda plats. Och det påverkar, och har påverkat, hur vi uppfattar svenskhet.

Men till syvende och sist är det ändå den svenska solidariteten schweizarna lyfter fram som Sveriges adelsmärke. Att vara solidarisk med andras berättelser, andras levnadsöden, har genomsyrat vår kultur. Vi hjälper varandra - och andra. Har man inte råd, så får man hjälp. Solidariteten är själva kittet som håller oss samman. Och vi har hittills tyckt om att påminna oss om detta.

För alla som bygger upp sin fosterlandskärlek kring hat mot det annorlunda, kanske litteraturen borde skrivas ut som medicin. Som när fem tonåringar vandaliserade en afroamerikansk skola i Virginia med rasistiskt, antisemitiskt och sexistiskt klotter, och åklagaren Alex Rueda gav dem straffet att läsa böcker och lära sig om historien.

George Rodenbach var med ”Brygge-den-Döda" inte politisk i sin kritik av samhällsutvecklingen. Han längtade bara tillbaka till det som redan gått förlorat. Det känns som att de svenska nationalisterna talar med samma tunga idag.

Men visst, jag kan förstå att det just nu kan vara frustrerande för alla som helst bara vill läsa nya versioner av ”Raskens”, se på nya versioner av ”Rederiet”, lyssna på nya versioner av ABBA. Man verkar tänka att det nästan skulle kunna gå att framläsa, framtitta, framlyssna det som gått förlorat. Att istället behöva läsa om transpersoners, romers, eller invandrares erfarenheter, verkar vara så extremt och otryggt, så alldeles för modernt.

Man behöver inte lämna sitt hemland, som Rodenbach eller jag gjort, för att älska det. Men att hysa en kompromisslös fosterlandskärlek som egentligen bara grundar sig i ett hat mot det som är annorlunda, är fördummande.

Älska gärna vårt land, det gör jag, men hata inte allt nytt och annorlunda. För då har vi till slut bara kylan kvar. De gråa himlarna. Nationalismen i provinsen. Sverige-den-Döda.