Ulrika Wangel: Ulrika Wangel: En tjej på drygt 150 skånska vårar

För på dagen ett år sen var det fortfarande en massa snö kvar efter det stora ovädret i skarven mellan februari och mars, den första ordentliga snöstormen på flera år, kändes det som.

Och på sätt och vis var det trevligt – om än också opraktiskt – att bli påmind om hur en riktig skånsk vinter av det igensnöande slaget kan vara. Strandade mänskor som hjälpte varandra, vita vidder, glada barn med pulkor, skidåkare på gågatan i Ystad, och så vidare.

Fast riktig och riktig vinter förresten – det som väl främst kännetecknar skånsk vinter är väl att den aldrig är sig riktigt lik, varken från det ena året till det andra eller från den ena dagen till den andra. Och även om helhetsupplevelsen av den kallaste årstiden onekligen verkar tendera att bli kortare och varmare med den globala uppvärmningen, så är oberäkneligheten ändå alltid där.

Eftersom mars i fjor bjöd på det kalla slaget av Skånevinter hela månaden så är det kanske lätt att glömma att det innan dess var en falsk vår i februari även 2018.

Inte på långa vägar när så varm som nära-shorts- upplevelsen för någon vecka sedan visserligen, men tillräckligt imponerande för att få mig att göra ett i backspegeln rätt pinsamt Facebookinlägg med bild på sol och bulliga drivande moln över stranden i Sandskogen, på temat ”nu kommer våren och om mindre än tre månader öppnar Fritidsbaren”. Ett par dagar senare var det till att bo över på soffan på kontoret, insnöad i Tomelilla.

Den falska våren häromveckan var ju förresten inte ens den första den här vintern, upptäckte jag när jag började titta på bilderna i mobilen. För vad ska man säga om fotot från annandag jul, en bild med halva trädgårdslandet vår- eller höstgrävt och nygödslat i bakgrunden, och en pallkrage med nysådd spenat i förgrunden?

Minnet är bedrägligt. Utan mobilens bildalbum hade jag inte kommit ihåg att det var svinkallt och snö på marken veckan före jul – och att den veckan inte heller var första köldknäppen i slutet på 2018.

Inte heller hade jag kommit ihåg att det – med lite god vilja – var badväder den 13 oktober vid Sandhammaren, och att det två veckor senare, 28 oktober, kom en hastig men snabbt borttöad snöby där jag bor i inlandet.

Det är bara att konstatera att den skånska vintern inte är en utan många – och det gäller alltså våren också. Att det töntiga åldersuttrycket att vara si eller så många vårar inte heller uppfunnits i Skåne är också vad som på nysvenska kallas en no-brainer.

För isåfall skulle ju till exempelvis undertecknad 51-åring vara en tjej på i runda slängar 150 vårar – minst.