Kultur

”Ung författare i New York” är temat hos Hustvedt

Kultur Artikeln publicerades
Foto: Anna Schori / TT

Minnet av framtiden

Roman

Författare: Siri Hustvedt

Översättning: Dorothee Sporrong

Förlag: Norstedts

Kvinnliga författardrömmar i New York på 1980-talet står i fokus i Siri Hustvedts nya roman. Men boken är inte helt lyckad, tycker recensenten Maria Ehrenberg.

En ung kvinna anländer till New York utan pengar men med förhoppning om att skriva Romanen. Året är 1978 och hon ser framför sig festerna, klubbarna, de litterära samtalen, vännerna. Till en början blir livet helt annorlunda. Hon sitter och skriver i ett litet och varmt rum hon hyr, hon promenerar (det är ju gratis) och tillbringar timmar på bibliotek med ett forskningsprojekt. Med romanen går det sådär, huvudpersonen vrenskas och bråkar och försvinner till slut helt.

Ett inte helt oviktigt inslag är grannen, Lucy, som under sena kvällar håller långa monologer, eventuellt dialoger, om oförrätter hon varit utsatt för. Huvudpersonen lyssnar genom de tunna väggarna och börjar, på författarmanér, spinna sina egna historier.

Romanen känns blekare – i synnerhet i början – än många av hennes tidigare verk.

Ung författare lämnar lantlig miljö och beger sig till en storstad för att söka lyckan – hur ofta har vi inte läst den historien? Jag skulle vilja påstå att det är en av de vanligare, även om det förr oftare var män än kvinnor som genomgick denna livsresa. Att lyckas med detta tema är inte lätt, författaren måste övervinna schabloner, finna en ny form och ett nytt sätt att göra historien intressant. Eller helt enkelt skriva samma historia men mycket bättre än alla andra.

Siri Hustvedt har inte lyckats fullt ut. Romanen känns blekare – i synnerhet i början – än många av hennes tidigare verk. På ett sätt är det kongenialt; jag får för mig att Hustvedt sliter med sin roman på samma sätt som huvudpersonen gör med sin. Kanske har det att göra med att Hustvedt filtrerar berättelsen genom den åldrande författaren som ser tillbaka på sitt unga jag. Många diskussioner kretsar kring vad minnet är, hur opålitligt och ändå fruktbart det kan vara. Filosofiska resonemang avbryts av textutsnitt från den roman huvudpersonen skriver (en riktigt rövarhistoria av det billigare slaget). Det blir inte levande.

Minnesota – huvudpersonen – blir utsatt för ett övergrepp men räddas av grannen.

Men sedan händer något. Minnesota – huvudpersonen – blir utsatt för ett övergrepp men räddas av grannen. Helt plötsligt rör sig romanen, den blir levande. Livet kommer in. Vänteläget är över. Och jag känner igen Hustvedt från hennes bättre texter. Min tolkning är att författaren Hustvedt släpper taget om romanen, litar på att hennes huvudpersoner (den unga och den gamla) klarar av att reda ut historien. Det uppstår en intressant relation mellan tidsplanen där den äldre författaren genomlever sin ungdom igen. Även Minnesotas upplevelser i dåtiden gestaltas på ett säkrare och mer övertygande sätt. Jag blir som läsare helt enkelt berörd, och intresserad.

Sedan kan jag inte låta bli att finna historien Minnesota skriver ganska underhållande – om än valhänt. Den påminner om något jag läst. Kan Hustvedt helt enkelt ha hämtat den från någon av sina egna tidiga alster?