Utjämning gör framgång till förlust
I dag kan en kommun som lyckas minska kostnaderna för ekonomiskt bistånd genom att få ut folk i arbete, i andra änden få se den kommunala ekonomin försämras. Det på grund av ett system tänkt att jämna ut de ekonomiska förutsättningarna mellan kommuner med olika befolkningssammansättning.
Det är vad som ser ut att hända i Trelleborg, vilket Trelleborgs Allehanda rapporterat om. Trelleborg har uppmärksammats för sitt arbete med att minska det ekonomiska biståndet och få ut fler i arbete. Men det ser nu ut att leda till högre avgifter i utjämningssystemet, runt 7,3 miljoner kronor mer får kommunen betala nästa år på grund av det minskade försörjningsstödet, enligt budgetchef Raymond Lützhöft.
Det är onekligen ett underligt incitament, en rutten morot, att den som sköter sig och gör något bra straffas för det. Det omvända vore mer logiskt. Kommuner som överträffar förväntningarna borde snarare få extra tilldelning av resurser från staten. Så skapar man vilja att göra något konstruktivt.
Det kommunalekonomiska utjämningssystemet består egentligen av flera olika delar. Men i en enkel beskrivning omfördelas resurser mellan kommuner som anses ha bättre förutsättningar genom sin befolkningsstruktur till kommuner med sämre förutsättningar. Till det kommer att staten skjuter till pengar. Landstingen omfattas också av denna omfördelning.
Vad som är rättvist och orättvist beror på utgångspunkt. En huvudstad har exempelvis stor ekonomisk draghjälp på grund av sin status. Stockholms goda ekonomiska utveckling på näringslivsområdet hör ihop med att centrala myndigheter och samhällsfunktioner är placerade där. Det ligger också något i att kommuner runt storstäderna drar nytta av dem och deras investeringar, Vellinge och Lomma är skånska exempel på kommuner som mår långt bättre än Malmö, men som också bygger sitt välstånd på närheten till den arbetsmarknaden. Samtidigt går det inte att flytta till verklig glesbygd och räkna med att offentlig service kommer att vara i närheten av den som erbjuds i tätbefolkade områden.
Nyligen lämnades en färsk utredning av utjämningssystemet till regeringen. Tanken är att förändringarna ska gynna glesbygdskommuner i högre grad än idag. Generellt betyder det att exempelvis Skånes kommuner skulle bli förlorare om en kommande regering går vidare med förslaget, men det ser förstås olika ut.
Intressant är att utredaren Håkan Sörman pekar på att just modellen för individ- och familjeomsorg är en av de mest kritiserade. Utredningen skriver: ”Den anses ge kommunerna negativa incitament i ansträngningarna med att stötta människor med försörjningsstöd att kommer över i egen försörjning.”
Det är precis effekten i Trelleborgsfallet. Det är bra om ett nytt system lyckas ändra på det. Men de verkliga effekterna av ett nytt system är svåra att överblicka. Kortsiktigt kan man ställa upp tabeller som i kronor räknar ut förändringar för kommunernas ekonomi. Men på längre sikt är det omöjligt att förutse hur det påverkar.
Utredaren skriver att det finns en överdriven uppfattning om att utjämningssystemet är komplicerat. Det ska nog mest ses som utredarens egen djupa insikt i systemet. För bara som ett exempel talar utredningen om att kostnadsmatrisen för hälso- och sjukvård består av 852 persongrupper. (Utredningen föreslår att de minskas till 22) Och det är alltså bara i en del av systemet.
Detaljerna i systemet kan man vrida och vända på. Men generellt gäller att systemen måste läggas om till att mer handla om att uppmuntra god skötsel och långsiktiga åtgärder. Att belöna istället för att straffa dem som efter sina förutsättningar är framgångsrika är något samhället måste eftersträva. Det gäller både individer och kommuner.
