Våga välja eller lägg ner
Stefan Löfven röstades bort som statsminister då Liberalerna och Centerpartiet efter valet tyckte att det var lämpligt. I tidigare omröstningar om förtroendet för Stefan Löfven hade man avstått från det trots en liknande parlamentarisk situation. Men plötsligt gick det, en samlad Allians tog stöd från Sverigedemokraterna för att göra det.
Men sedan tog det stopp. För Centerpartiet och Liberalerna hade ställt upp ett krav: en ny regering utan Stefan Löfven ska vara beroende av Stefan Löfven och Socialdemokraterna. Alla visste att Stefan Löfven inte skulle gå med på det. Ingen kunde vara tydligare än Löfven på den punkten, något stödparti åt Alliansen skulle inte Socialdemokraterna under några omständigheter bli. Löfven till och med nämnde något om odemokratiskt. Och ingen av parterna verkar ta så allvarligt på sina ord om att inte förhandla med SD att man är beredd att bilda en stor koalitionsregering. Det är förbehållet en kris, säger de alla i enighet. Men det tycks också vara det enda de är eniga om.
Då hade man kunnat tänka sig att Centerpartiet och Liberalerna ändå ville pröva en Alliansregerings stöd i riksdagen och rösta för den man själv framhållit som statsministerkandidat: Ulf Kristersson. Det hade följt samma logik som att man bistod med att rösta bort Stefan Löfven. Men nej, det vill man inte. SD stöd för att fälla är okej, men SD-acceptans för Ulf Kristersson är inte okej. Annie Lööf vill sondera och Jan Björklund menar att man bör förhandla intensivare med Miljöpartiet, som dock enligt Ulf Kristersson inte vill sitta i någon Moderatledd regering. Det senare har Miljöpartiet gjort klart upprepade gånger och dessutom skulle det ändå inte bli någon majoritetsregering.
Nu har talmannen tröttnat på krumbukterna och varslat om att mot oddsen pröva Ulf Kristersson som statsminister i riksdagen. I samband med att omröstningen genomförs ska också talmannen redogöra för vilken konstellation som står bakom Ulf Kristerssons regering. Ett alternativ är en regering bestående av M och KD, enligt Kristersson inriktad på att genomföra Alliansens politik. I detta lyckas Alliansledarna än en gång visa upp sin oenighet.
Det är mycket som är svårbegripligt. Men mest obegripligt är Centerpartiets och Liberalernas resonemang när man efter fyra år med i praktiken samma parlamentariska situation valde att avsätta Stefan Löfven. Alla kunde se vad som skulle komma efter, men likafullt hade Centerpartiet och Liberalerna inte någon plan anpassad för det. Alliansen borde haft en gemensam strategi efter statsministerfällandet, men istället har man gjort det bästa för att förtydliga att man är oense och därmed ge Alliansspräckare i olika läger rätt.
I realiteten stod statsministervalet mellan Stefan Löfven och Ulf Kristersson, det var de två som väljarna såg framför sig. Centerpartiet och Liberalerna säger i praktiken nu redan nej till dem båda, den ena röstar de bort och en andra säger de sig rösta emot. De två tycks nu istället förespråka Annie Lööf, som leder ett parti med drygt 8 procent bakom sig i väljarkåren. Om inte annat är det ett effektivt sätt att spräcka Alliansen. En i sanning liberal förlust.
