Annons
Kultur

Stefan Eklund: Stefan Eklund: Vem släppte in ondskan?

Éric Vuillards märkliga roman ”Dagordningen”, om nazisternas maktövertagande på 30-talet, ställer frågor om vår egen tids populister.
Stefan EklundSkicka e-post
Publicerad 6 november 2019
Stefan Eklund
Detta är en personligt skriven text i Ystads Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Rikskansler Adolf Hitler tillsammans med rikspresident Von Hindenburg i Feldtmarskalk-uniform och preussiska ministerpresidenten Herman Göring. Året är 1933. Snart ska nazisterna definitivt ta makten. Mycket känns igen idag, menar kulturskribenten Stefan Eklund.
Rikskansler Adolf Hitler tillsammans med rikspresident Von Hindenburg i Feldtmarskalk-uniform och preussiska ministerpresidenten Herman Göring. Året är 1933. Snart ska nazisterna definitivt ta makten. Mycket känns igen idag, menar kulturskribenten Stefan Eklund.Foto: TT

Hur gick det nazistiska maktövertagandet på 30-talet till? Hur kunde de inhemska tyska makteliterna stödja Hitler och Göring? Hur kunde Storbritannien låta sig duperas så lättvindigt och låta Hitlers styrkor rulla in i Österrike?

Éric Vuillard ger ett svar på dessa frågor i sin märkliga och oemotståndliga roman ”Dagordningen” (Lind & Co) som i dagarna kommer ut på svenska i Lotta Riads översättning: Det handlar om feghet, vinningslystnad och ren dumhet.

Annons

Éric Vuillard inleder med att beskriva hur 24 tyska företagsledare har ett hemligt möte med Hitler och Göring i Berlin, strax före valet i mars 1933, då nazisterna definitivt skulle komma att makten i Tyskland. Nazisterna behövde pengar för att säkra valsegern. Valrörelsen närmade sig men nazisterna var panka. Vad skulle de 24 företagsledarna – Vuillard namnger dem alla – få i utbyte? Jo, den dåvarande svaga regeringen skulle bytas ut, det kommunistiska hotet skulle stoppas, fackföreningarna avskaffas och varje arbetsgivare skulle ”bli führer för sitt eget företag”.

Och företagsledarna halade upp plånböckerna. Företagen som bidrog var bland andra BASF, Agfa, Opel, Siemens, Allianz och Telefunken.

Éric Vuillard skriver om dem: ”Vi känner dem faktiskt mycket väl. De finns här ibland oss. De är våra bilar, tvättmaskiner, rengöringsmedel och klockradior, vår hemförsäkring, batteriet till våra armbandsur”.

Och efter mötet med Hitler och Göring 1933 stod de där ”uttryckslösa, som tjugofyra räknedosor vid helvetets port.”

”Dagordningen” belönades med det främsta franska litterära priset, Goncourtpriset, 2017. Historiker har haft sina synpunkter på detaljerna i den, men det är, märk väl, en roman. Och budskapet är tydligt: Ondskan får bara en plats i vår värld om vi ger den det.

Efter skildringen av de 24 företagsledarnas svek – flera av dem kunde under andra världskriget använda koncentrationslägerfångar som gratis arbetskraft – gör Éric Vuillard en odyssé genom de avgörande händelserna som bäddade för det nazistiska genombrottet; exempelvis de engelska diplomaterna Lord Halifax och Neville Chamberlains naiva flathet vid mötena med Hitler och Göring och den österrikiske kanslern Kurt von Schuschniggs förvirrade förhandling med Hitler i Berchtesgaden som ledde till att Österrike i praktiken skänktes till nazisterna.

Éric Vuilard skildrar dessa händelser som ödesmättade kammarspel. Han låter sin vrede över de felaktiga beslut som fattades fritt välla fram samtidigt som han rannsakar huvudpersonernas bevekelsegrunder.

Ingenstans sägs det, Éric Vuillard är en för skicklig författare för det, men det är omöjligt att läsa ”Dagordningen” utan att dra paralleller till vår egen tid. Det handlar inte om lättköpta analogier, eller som Éric Vuilard skriver: ”Vi faller aldrig två gånger i samma avgrund. Men vi faller alltid på samma sätt, i en blandning av löje och skräck.”

Löje och skräck, ja. Det känns igen. Uppenbart såg många mäktiga män, både från politiken och näringslivet, inledningsvis både Hitler och Göring som clowner, men clowner som man kunde ha nytta av i sin strävan bort från ”de parlamentariska demokratiernas oföretagsamhet”, som en brittisk medlem i Nordic League, vars syfte var att främja nazismen, uttrycker det i Vuillards bok.

Och visst kan vi idag skratta åt de högerpopulister, det finns numera gott om dem, som i sin dumhet sprider uppenbara lögner som ofta väcker löje. Men när man har läst Éric Vuillard fastnar skrattet i halsen och man börjar undra hur deras framfart egentligen är möjlig.

Och framför allt: Vilka tjänar på den?

Annons
Annons
Annons
Annons