Kultur

Vi måste börja prata om vår klimatoro

Essä Artikeln publicerades
Senska Greta Thunbergs klimatprotester har inspirerat till ett synligt inslag i en karneval i tyska staden Düsseldorf tidigare i veckan. Thunberg har gett hopp till många av världens unga.
Foto: Martin Meissner
Senska Greta Thunbergs klimatprotester har inspirerat till ett synligt inslag i en karneval i tyska staden Düsseldorf tidigare i veckan. Thunberg har gett hopp till många av världens unga.

Det finns olika reaktioner på klimatproblematiken, men en sak har alla gemensamt: Klimatet aktiverar våra känslor. I dagens essä skriver Maria Ojala, docent i psykologi, om klimataktivister och klimatfördröjare. Och hur den växande klimatoron allt fler känner kan yttra sig.

En ovanligt het svensk sommar. Svetten som sipprar fram trots att du rör dig sakta. Gräset som är gult istället för grönt. Skogsbränder och media som larmar. Klimatproblematiken var tidigare psykologiskt distanserad från oss som lever i Sverige: Det katastrofala händer möjligen i framtiden. Det händer människor som lever långt borta. Det händer djur och natur. Inte mig och mina kära.

Men plötsligt, förra sommaren, blev denna fråga känslomässigt laddad. Vi kunde känna den inpå våra egna kroppar. Många förutspådde att klimatet skulle bli en huvudfråga i valrörelsen. Så blev inte fallet. Hur kan man förstå detta?

Det talas och skrivs om klimatförnekelse i media. Grupper av människor pekas ut som de som tvivlar på att klimatförändringarna är ett allvarligt problem eller som de som inte tror att problematiken beror på oss människor, vårt samhälle och vårt sätt att leva.

Alexandria Ocasio-Cortez, en amerikansk politiker som fått stor uppmärksamhet i media under senare tid, talar istället om ”klimatfördröjare”. I denna term ryms de flesta av oss, eller i vart fall många. Vi som vet att samhället och vi behöver agera, men som ändå inte riktigt förstår innebörden av detta och inte förmår göra några större förändringar. Varför är då många av oss ”klimatfördröjare”? För att nå utökad förståelse kan man vända sig till psykologisk forskning. Att ta i beaktande känslor såsom oro och hopp; hur vi hanterar oron och vilka källor vi bygger vårt hopp på.

Många känner klimatoro. Är denna oro en aktiverande kraft eller leder den till känslor av hopplöshet, tankar på att det ändå är försent, och därmed också till inaktivitet? Forskning inom politisk psykologi av exempelvis George Marcus visar att samhällsoro kan få oss att bryta med vardagliga vanor. Oron får oss att stanna upp och fokusera på problemet som väckt oron. Den leder till att vi letar efter information om problematiken och behandlar information på ett mindre ytligt vis. Oron är i detta fall inte irrationell utan något som får oss att bli den eftertänksamma och kritiska medborgare som ofta är idealet inom politisk teori. Oro har även visat sig vara förknippad med handling angående klimatproblematiken. Andra studier visar snarare på att om vi väcker oro i kommunikation om klimatfrågan finns det risk för bakslag.

Hur kan dessa motstridiga forskningsresultat förklaras? Oro är en känsla som precis som andra negativa känslor såsom skuld, skam och sorg är rätt obehaglig att uppleva. Så fort vi känner oro finns en tendens att hantera den på något sätt. Och hur vi hanterar oron kan se väldigt olika ut från en grupp människor till en annan. I min forskning har jag kartlagt hur unga från sen barndom upp till ungt vuxenliv hanterar klimatproblematiken.

En liten grupp unga som inte är vidare oroliga argumenterar att klimatfrågan nog är överdriven i media eller att de negativa konsekvenserna kommer att bli synliga först långt in i framtiden. Denna grupp består mestadels av pojkar och unga män. Dessa personer känner i högre utsträckning att de inte kan påverka klimatfrågan och andra samhällsfrågor, samt beter sig inte miljövänligt i någon större utsträckning.

En annan grupp unga är oroliga men distanserar sig på olika sätt ifrån oron. De undviker information om klimatfrågan genom att exempelvis sluta lyssna när lärare talar om klimatet. De gör något annat än att tänka på klimatfrågan, de distraherar sig på olika sätt. Vad som är gemensamt för dessa strategier är att man inte konfronterar oron och därmed minskar dess motiverande kraft.

Några unga talar om klimatoron med andra, men de är relativt få. Även forskning på vuxna visar att många oroar sig men de talar inte med andra om sin oro. En tystnadsspiral kan lätt uppstå där man tror att ingen bryr sig då ingen talar om att de är bekymrade. En annan liten grupp, främst unga vuxna och de i sen tonår, fokuserar istället på sin oro på ett passivt, repetitivt och pessimistiskt vis. Studier indikerar att hopplöshetskänslorna inför den globala framtiden ökar från sen barndom till tidigt vuxenliv. Plötsligt måste man ta ansvar själv över sitt vardagsliv och förstår då hur svårt det kan vara att leva hållbart. Det ibland svart-vita tonårstänkandet ersätts av en förståelse för klimatfrågans komplexitet. Men förmågan att hantera denna komplexitet och den ambivalens den väcker är sällan välutvecklad.

Det finns också en rätt stor grupp av unga, fler flickor än pojkar, som hanterar klimatoron genom att fokusera på problemet och leta efter information om vad man som ung kan göra för att hjälpa till. De kan även göra något aktivt i vardagslivet när de blir oroliga, som att cykla till skolan istället för att föräldrarna skjutsar en i bil eller att säga till kompisar och föräldrar att man måste ta klimatfrågan på allvar. Att på detta vis använda så kallade problemfokuserade strategier för att hantera sin oro har gällande problem på mikronivå, såsom skolstress, visat sig vara en konstruktiv strategi som minskar stress och leder till positiva resultat. Men angående problem som är mer eller mindre utanför den egna kontrollen, men som ändå kräver att man är engagerad, såsom samhällsproblem, kan individualiserade problemfokuserade strategier leda fram till utökad stress.

Mina studier med unga visar att problemfokuserad coping inför klimatfrågan paradoxalt både är relaterad till en känsla att man kan påverka men också till viss del till lågt välmående, nämligen en högre grad av negativ affekt.

För många ungdomar runt om i världen har svenska Greta Thunbergs klimatprotester gett hoppfull inspiration. Här ses hon tidigare i år i Paris.
Foto: Francois Mori
För många ungdomar runt om i världen har svenska Greta Thunbergs klimatprotester gett hoppfull inspiration. Här ses hon tidigare i år i Paris.

Finns det då något annat vis att hantera klimatproblematiken på som hänger samman med både välmående och engagemang?

För att ge svar på denna fråga måste man gå utöver hur unga hanterar oro till hur de gör för att främja känslor av hopp. Hopp kan hos några få unga vara förknippad med att man inte tror på allvaret i klimatproblemtiken, men hos de flesta som känner hopp är denna känsla baserad på så kallade meningsfokuserade strategier. Dessa strategier kan hos lite äldre unga ta sig formen av komplext tänkande där man erkänner problemet men också kan se positiva trender. Det kan vara att kunskapen om klimatfrågan har ökat i samhället eller att vi har löst svåra samhällsproblem tidigare i historien. Det kan också röra sig om ett ”trotsigt” hopp, ”ja det ser för hopplöst ut men jag vägrar att förlora hoppet” och ”utan hopp så finns det ingen mening med något”.

Slutligen tar sig meningsfokuserade strategier uttryck genom att unga har tilltro till andra samhällsaktörer, till exempel forskare, miljöorganisationer, myndigheter och deras förmåga att bekämpa klimatproblematiken. Meningsfokuserad coping har visat sig vara en konstruktiv strategi förknippad med olika mått på välmående, en känsla av att man kan påverka och engagemang.

Idag ser vi dessutom att många unga demonstrerar, inspirerade av Greta Thunberg och hennes skolstrejk för klimatet. Att agera kollektivt kan öka på känslan av att kunna påverka och göra att man inte äts upp av sin oro då man får stöd av andra likasinnade. Det lyfter en del av den tunga börda som individualiserade problemfokuserade hanteringsstrategier för med sig. Man strävar efter samhällsförändring på strukturell nivå. Men även om inget tyder på det då det gäller skoldemonstrationerna om klimatet så kan kollektivt handlande utan medföljande kritiskt tänkande och kritiska diskussioner i värsta fall leda fram till ökad polarisering i samhället. Det finns en mängd socialpsykologisk forskning som visar på hur massfenomen kan spåra ur.

Därtill menar forskarna O’Brien, Selboe och Hayward att den mest samhällsomvandlande formen av aktivism går utöver att kämpa emot något. Vad som också behövs är att människor börjar att tala om vilken framtid vi vill leva i, hur ser ett hållbart samhälle ut som också är rättvist? Och att sedan försöka leva enligt sina ideal med syfte att inspirera andra.

Klimatfrågan är känslomässigt indränkt. Den berör existentiella, politiska och moraliska aspekter. Forskning visar på att även äldre hanterar klimatfrågan på liknande sätt som unga. Vi måste börja prata om vår oro! Våga möta den och sätta ord på den. Oron är en normal reaktion på ett stort samhällshot. Vi bör också fokusera på vilka hanteringsstrategier vi använder för att hantera oron. Hur kan vi bryta med ”ohållbara” sätt att hantera våra känslor på och främja mer konstruktiva sätt?

I denna process behöver vi både kritiskt tänkande och kreativa framtidsvisioner samt diskussioner över generationsgränserna.

Av: Maria Ojala