Annons
Kultur

Vilt och vackert av debutanten Smirnoff

Karin Smirnoffs debutroman är grym, vild och vacker, ett antikt drama om hemligheter och lögner i ett litet svenskt nutidssamhälle.
bokrecension • Publicerad 22 oktober 2018
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Karin Smirnoff, Augustnominerad författare.
Karin Smirnoff, Augustnominerad författare.Foto: Johan Gunseus

”Alla lyckliga familjer är varandra lika, men den olyckliga familjen är alltid olycklig på sitt speciella sätt.” Tolstojs välkända fras hade kunnat stå som motto även för Karin Smirnoffs debutroman, kanske med ordet olycklig utbytt mot dysfunktionell. Hennes bok är en plågsamt ingående studie i hur en människas tidigaste relationer, de som ska rusta henne för livet, i stället kan komma att märka henne för livet.

Efter att ha bott på annat håll i perioder återvänder 36-åriga Jana till det lilla samhället Smalånger där hennes tvillingbror fortfarande bor kvar i barndomshemmet. Hon får jobb inom hemtjänsten som ersättare för Maria, en kvinna som nyligen hittats död och som många i byn har starka åsikter om och kopplingar till.

”Fatalismen är lika obeveklig som i en grekisk tragedi och humorn lika svart som i Torgny Lindgrens kärvaste skrönor.”
Annons

Jana får erfara att det inte är så lätt att flytta ”hem”. Mötena med människor som hon känt under uppväxten rör upp obekväma frågor och trauman. Hennes bror, som hon alltid har stått nära, har tappat livslusten efter en separation och börjat dricka. Ännu krångligare blir det när Jana inleder en sorts relation med John, en labil konstnärssjäl som både lockar och skrämmer henne. Han tycks också veta en hel del om allt det där som Jana och hennes bror helst vill glömma.

Karin Smirnoff arbetar med förtätning på alla nivåer: berättartekniskt, psykologiskt och stilistiskt. Det ryms knappt ens kommatecken och versaler i denna roman, där hemligheter och lögner växer tätt och högt som stammarna i en månghundraårig granskog. Fatalismen är lika obeveklig som i en grekisk tragedi och humorn lika svart som i Torgny Lindgrens kärvaste skrönor. Det som finns av försoning och förståelse blir mest bara små glimtar här och var, inget som på allvar förmår lysa upp mörkrets hjärta.

”Karin Smirnoff har en vision, ett ärende och ett språk, och det kommer man som bekant långt på.”

Kanske hade dramaturgin tjänat på lite mindre brutalitet, lite mindre teatralitet. Kanske hade trovärdigheten (den rent faktiska) blivit högre om inte så många av bokens gestalter hade haft så likartade erfarenheter av övergrepp, grymhet och hämndlystnad.

Den konstnärliga trovärdigheten är det däremot inget större fel på. Karin Smirnoff har en vision, ett ärende och ett språk, och det kommer man som bekant långt på. ”Jag for ner till bror” är en ovanligt säker debut som inte ber om ursäkt för någonting. Den har sin egen logik och sin egen bistra, råbarkade skönhet.

Maria StoreSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons