Annons
Kultur

Zern går i dialog med verk och läsare

När teater- och litteraturkritikern Leif Zerns texter samlas i volymen ”Kritik” möter kulturjournalisten Thomas Kjellgren ett vitalt urval. Han följer en kritiker som skriver i en öppen kritisk dialog med sin läsare och som betonar att ett konstnärligt verk inte existerar om inte också upplevelsen av detta formuleras.
bokrecension • Publicerad 23 november 2019
Detta är en recension i Ystads Allehanda. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Kritikern Leif Zern blir misstänksam när alla springer åt samma håll.
Kritikern Leif Zern blir misstänksam när alla springer åt samma håll.Foto: Christine Olsson

Kritik

PROSA

Författare: Leif Zern; red och urval Stephen Farran-Lee

Förlag: Natur & Kultur

Leif Zerns texter om teater och litteratur – den impressionistiska dagskritiken såväl som de längre genomarbetade essäerna – har alltid haft en lång verkningsgrad inom mig. De berikar och får mig att ompröva uppfattningar. Jag tror det har med hans grundläggande hållning som kritiker att göra. Insikten att ett konstnärligt verk inte existerar om inte också upplevelsen av det formuleras. ”Det kritiska uppdraget borde vara just detta. Att se till att verket lever vidare”. Hans behov av att förklara och värdera det som han ser, läser och lyssnar till fortplantar sig in i oss.

I den digra samlingsvolymen ”Kritik”, märker vi tydligt denna vilja att samtala med läsaren. Det märks i tilltalet och han vinnlägger sig om att skriva ”dialogiskt” (som han kanske lärt sig av en av sina förebilder: Ulf Linde) vilket också innebär att han är öppen mot andra konstformer: litteraturen, konsten och musiken.

Annons

Texterna tar oss från 1970-talet och fram till 2019. Den senaste är skriven i maj i år. Här finns också en helt nyskriven, inte tidigare publicerad text: ”Släktforskning”. Längre essäer från tidskrifter som Dialog, Artes och Bonniers Litterära Magasin varvas med kortare recensioner hämtade från Dagens Nyheter, Expressen och StockholmsTidningen. När spaltutrymmet krymper i dagspressen, och han behöver veckla ut sina tankebanor, väljer han att skriva böcker om Ingmar Bergman och Jon Fosse. Flera artiklar om dessa författare och regissörer, och Lars Norén, avslutar den här boken.

”Klippböcker” kan lätt bli till en ekvilibristisk uppvisning. En kör som oantastligt sjunger sig igenom utvalda och oantastliga ”the greatest hits”. Inget av detta riskerar Leif Zerns. Urvalet är vitalt och problematiserar fortfarande teaterkonstens förutsättningar och roll i samhällslivet.

När alla springer åt ett och samma håll blir Zern alltid misstänksam. Hans kritiska sinne får honom att omedelbart söka i andra riktningar. Sådant ger alltid goda resultat. Denna hållning – att ställa frågor, vrida och vända på allting – tror han själv kan bottna i en judisk erfarenhet. Den som han så personligt skildrade i ”Kaddish på en motorcykel”.

Det går naturligtvis inte att på det här spaltutrymmet rättvisande spegla idérikedomen i ”Kritik”. Bara peka på några riktningar: Zern väcker fortsatta diskussioner om Nationalscenen och Dramatens självförståelse. Han synar Stadsteaterns tillkomst och utveckling under Benny Fredrikssons ledning. Han skriver, med skärpa och närvaro om ”storartade misslyckanden” och lyckade gästspel, uppsättningar av olika pjäser och skådespelares insatser. Ibland får han också syn på den teater han vill se: ”en teater som hela tiden befinner sig i rörelse, en teater där ingenting är och där allting blir…Där varje sidoblick bär på löftet om en fortsättning”.

När Zern ser Bergmans film ”Den goda viljan” konstaterar han: ”Vad hjälper det att spegeln är putsad när man inte ser någon spegla sig”. I hans egna texter är spegeln fylld av närvaro – och öppen för nya kritiska tillflöden.

Mikael R KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons