Danse Macabre på mässan

För deras del har denna Sveriges största firmafest varat i ett par dagar. Stanken av dygnsgammal fylla, döljande parfymer och rakvatten och ettriga deodoranter, och säkerligen en kvardröjande doftslinga av sängkammarrester och unkna lakan ligger tung och kvävande över mässhallarna.

Men leendena är inövade och falskt professionella. Nu är det affärer som vanligt. Böcker ska krängas. Författare ska lanseras, gärna under så spektakulära former som möjligt. Detta är – på många sätt – bokens egna Kiviks marknad. Tingeltangel och jippon, utspel och kollegiala aggressioner, kändishysteri och jakt på storsäljarnas autografer.

Litteraturen och dess företrädare förvandlas under några dagar till deltagare i en bedagad och osmaklig stripteaseföreställning.

När Unni Drougge på sitt sedvanligt rappa och snärtiga språk rivstartar sin nya roman "Bluffen" så sker det just på Bokmässan. Det väcker liv i en del gamla närmast rostskadade minnen. På en av alla dessa alldeles för många mässor jag varit satt Unni Drougge och pratade om sin debutroman i förlagets monter. Jag ställde frågorna om boken "Jag, jag, jag". Då var ännu de nyfikna köerna minst sagt hanterbara; namnet Unni Drougge var knappt känt. Så längesedan var det! Därmed sagt och redovisat, att en gång i tiden, när dinosaurierna fortfarande vandrade bland oss, kände jag Unni Drougge litet grann. Risk för jäv föreligger alltså.

Berit Hård har hastigt hasat utför. En gång var hon riktig journalist. Nu är hon anställd på tidningen "Veckans OJ!", en skvallerblaska där inte ett ord är sant. Hon är mer än lönnfet. Hon dricker för mycket. Hon har en glupande aptit på "one night" män som ska få den att stå tillräckligt länge för att sedan snabbast möjligast sparkas ut ur hennes liv och genast glömmas bort.

Berit Hård är på bokmässan för att fotografera så många kändisar hon kan hitta, helst i tvetydiga situationer till vilka kan fogas insinuanta och osanna rubriker. Men när sedan Jan Guillou mitt där på mässgolvet på väg mellan två montrar utsätts för ett mordförsök – med en penna, även om det är en insulinspruta i pennform – dras hon in i en högst märklig härva av händelser. "Bluffen" är samtidigt en spänningsroman, den första av tre om Berit Hård. Spåren leder denna gång till något som kanske är en ny bordellhärva.

När Unni Drougge skildrar det litterära livets frånstötande baksidor, tätt sammanvuxet med de kändiskåtas hänsynslösa jakt efter att ständigt få synas och att helst få styra halvsanningarna och medielögnerna till sin fördel, tvekar hon inte en sekund inför att på brutalast tänkbara vis dra ner byxorna på den värld hon själv är en del av. Nu är det inte de så kallade finlitterära författarna som fångat Unni Drougges intresse. Det är de massmedialt kända, de som säljer i stora upplagor.

Så det är Leif G W Persson som slänger upp hundratusen spänn för att Berit Hård falskeligen ska låta påskina att hon skriva ett porträtt av en känd svensk författare, men i hemlighet ta reda på vem denna författare tänker skriva om i sin nästa roman, och gärna samla en massa ofördelaktiga fakta om henne. Författarens namn är – Unni Drougge.

Givetvis kommer invändningarna att lyda att Unni Drougge vill profitera på andra kända namn, att hon vill skapa skandal för att sälja fler böcker. Själv läser jag "Bluffen" på ett annat sätt. Egentligen är det fullkomligt ointressant om namnen är Jan Guillou eller Henning Mankell, Unni Drougge eller Leif G W Persson, Camilla Läckberg eller Liza Marklund.

Här skärskådas en mekanik, ett mönster.

Den värld av maktstinnhet, positioneringar och hatfulla utfall och strategiska utspel som skildras ligger sannerligen inte långt från den solkiga verkligheten. Pierre Bourdieu, den franske medieteoretikern och sociologen, har i ett flertal teoretiska arbeten beskrivit maktstrukturerna inom medievärlden på ett sätt som ligger ytterst nära de som Unni Drougge konkret, hårt och oförsonligt fångar i denna sataniska och inte sällan farsartade danse macabre.

Och hon gör det med den svärta som enbart den som själv levt mitt i smeten kan göra. Är hon hatisk? Är hon ute efter hämnd? Jag tror inte det. Hon skonar inte heller sig själv, långt därifrån. Drivkraften tycks snarare vara ett genuint äckel, och en rejäl portion vredgat vemod, över den urartning, den regelrätta pervertering, som skett av bokmarknaden och den groteska värld som befolkas av halvkändisar och medielystna halvfigurer. Inget är vad det ser ut att vara. Allt är fejkat. Allt är ett spel om makt och inflytande, kontroll och positioner.

Unni Drougge synar bluffen. Rivigt, rått och rakt på rödbetan.