En uppväxtskildring som biter sig fast
En del saker har de glömt, annat vill de inte berätta, men vi som läsare får hålla tillgodo med det som bjuds av ord och bilder från det privata familjealbumet.
Nu har inte alla något att berätta, ingenting som är viktigt, ingenting som är angeläget och de har inte förmågan att berätta något på ett intresseväckande sätt. En bok som visserligen inte är ny, men som jag hade noll behållning av var den av den hyllade Michael Nykvist, en träig och gnällig sak! Nu gäller detta inte boken av och om Siw Malmkvist, den är öppen, angelägen och visar på en framgångssaga utan motstycke. Och hon har viktiga saker att berätta!
När jag läste boken och sedan träffade Siwan för ett samtal, pratade jag med flera människor om henne. Ingen hade något negativt att säga om henne, hon är inte bara omtyckt, hon är älskad av många. Siw Malmkvist är folkkär!
Titeln på boken är välfunnen, den syftar dels på hennes största skivframgång, men även på att vi får inblick i hennes långa liv som artist, vi får inte veta allt, bara delar, bara tunna skivor, som hon vill berätta. Annat minns hon inte eller vill inte skriva om. Hon skriver som hon pratar, med energi, med driv, hon komplicerar inte saker och ting, hon går rakt på och hon väjer inte för obehagliga sanningar.
I mer än femtio år har hon roat och underhållit inte bara i Sverige utan i flera andra länder, hon har sjungit in mer än 600 låtar på skilda språk, hon har gjort både teater och film och hon fortsätter nästan i samma hastighet. Hur är det möjligt, att orka med och att bli omtyckt och efterfrågad så länge? Det beror naturligtvis på att hon håller på med det som hon älskar mest av allt, att uppträda och att roa andra och att hon har ett särskilt sätt, hon är en enkel, folklig och omedelbar person och hon har en scenbegåvning utöver det vanliga och den har inte förstörts eller likriktats genom utbildning.
Boken följer hennes liv i tidsordning, ett av de intressantaste avsnitten är de första tre kapitlen, de första femtio sidorna, om hennes barndom och uppväxt i Landskrona, hon är ju född på trettiotalet, då fanns det ord som statare och barnrikehus och hon fick uppleva krigstider. Hon växte upp i en stor familj, som var längst ner på samhällets rangskala, hennes föräldrar hade drömmar, men de fick arbeta på stora gårdar, just som statare, lantarbetare blev ett modernare namn senare, far hjälpte till med alla sysslor på gården och mor mjölkade kregen.
Och det var naturligtvis inget enkelt liv, men Siw skildrar det ändå med ljus, även om de var beroende av andra människors godhet och välgörenhet. Föräldrarna fick ju kontanta pengar, men även en stat med potatis, mjöl och fläsk och så odlade de själva.
Det målas en verkligt varm bild av föräldrarna, särskilt av fadern. Siw verkade bekymmerslös, hon tog allt med ro, det är väl kanske inte rätt ord, hon var ganska livlig och for runt som en virrpanna. Detta bekymmerslösa och detta virriga sitter i ganska länge!
Nu går det bara att spekulera i vad denna barndom och uppväxt har betytt för Siw Malmkvist, jag tror två saker, minst, en är att familjen och sammanhållningen inom den är viktig, viktigare än att ständigt visa sig på mingelbilder och i bling-bling-världar. Det andra är det där tveksamma i vissa sammanhang om att duga till, om att ha något att säga och om någon vill höra på eller läsa. Alltså både ett dåligt självförtroende och en dålig självkänsla. Detta har med säkerhet sin grund i barndomen och i den bakgrund och plattform, som hon har som artist.
Det är i slutet av 50 – talet allt tar fart med Stora famnen och Lennart Hyland, unga människor idag vet ingenting om det, de vet ingenting om Lennart Hyland inte heller om artistkollegor som den underbara Towa Carson och Lasse Lönndahl, lever han?
Och sedan verkligen rullar det på under 60 – talet i en svindlande fart, det är ofattbart hur hon hinner med själv, det förefaller ogörligt. Och så bara minns vi låttitlar som Augustin, Danke für die Blümen, Flickor bak i bilen, Mamma är lik sin mamma och Paloma blanca. Inte nog med det, det är shower, melodifestivaler, turnéer, Pippi Långstrump, Jönssonligan och Kurt Olsson.
Det är väl mycket, det finns sällan tid för eftertanke och reflektion, det blir någon enstaka gång när det är dags att föda barn, vid en svår händelse i familjen eller när en blodpropp sätter stopp i huvudet. Men det förefaller för en vanlig människa som ett högst ovanligt liv, i ett allt för högt tempo! Men så länge lusten och kärleken till arbetet består så fortsätter det och det är en glädje som smittar på varje boksida, men framförallt är det nyttigt att läsa om hennes familj och på samma sätt två om årtionden som bara var möjligheternas hav.
