Leva ett liv som död

Han hör hur hans hustru, som alltid onödigt ljudligt, tar sig upp ur deras gemensamma säng för att gå på toaletten. Allt är sig likt. Han hör som vanligt. Han är vid fullt medvetande. Tankarna rör sig som alltid i egna, oförutsägbara banor. Så det dröjer innan han inser faktum: att han faktiskt är död. Insikten om det egna frånfället kommer smygande, men alls inte chockerande.

Det kan synas vara ett väl simpelt och slitet litterärt grepp som Einar Askestad tar i "Uppvaknandet", den dominerande berättelsen i hans nya novellsamling "Frånfällen". Men liksom hans lätta och nästan transparenta stil är det en förrädisk, för att inte säga bedräglig, enkelhet.

Det är med små medel, det stillsamt och liksom i förbifarten antydda, som Einar Askestad blottlägger de stora och skrämmande frågorna, de tankar som vi helst inte vill tänka, de vittgående och omvälvande insikter de flesta verkar vara beredda att göra nästan vad som helst för att slippa närma sig – genom att fly med hjälp av konsumtion eller alkohol, bedövande rutiner eller aparta intressen, sexuella snedsprång eller genom att helt enkelt ännu en gång renovera köket.

Vad Einar Askestad skildrar är en död man som efter sitt frånfälle till sist – och givetvis alldeles för sent – inser att han levt sitt liv som vore han redan död. "Kanske är jag ingen, kanske levde jag aldrig." Insikterna om hans förfuskade liv kommer krypande. Han har levt utan passion. Han har anpassat sig. Han har varit för ljum i sina lidelser för att våga förändra vad han ansett förfuskat och fel. Ofta har det varit hustrun som ställt sig mellan hans ideal och verkligheten, bland annat med argumentet att hon "inte ville gå ned i levnadsstandard".

Där han ligger som ett tänkande kadaver får han veta att han inte är far till sin dotter. Att hustrun medvetet bedragit honom. Och hon reser utomlands före ens begravningsbyrån hinner hämta hans kropp.

Stämningen av främlingskap i det egna livet återkommer i flera av novellerna i "Frånfällen", vilken är Einar Askestads tredje novellsamling sedan debuten 1997 vid sidan av ett antal diktsamlingar. Den senaste kom förra året, "Kvinnohistorier".

Här finns en ödslighet som är större än den existentiella ensamheten, en kväljande känsla av meningslöshet även i de mest avgörande och intima situationer. En man släcker ljuset på ett hotellrum när de ska älska. En vardaglig händelse som väcker liv i frågor om i vilken utsträckning vi är beredda att ta konsekvenserna av våra handlingar, om hur gränserna för våra drömmar ser ut.

Ett oväntat möte mellan två personer som inte sett varandra på många år leder till att berättelsens huvudperson står helt frågande: "Vad sade han egentligen? Rörelse. Förändring. Det lät intressant, men jag vet nog inte vad han menade med det." Sammantaget är det i grunden en stark och svidande civilisationskritik och vidräkning med samtiden som Einar Askestads gestaltar i novellerna.

De är genomlysta av en sorts resignation som dock envist vägrar att stelna i uppgivenhet. De är så att säga skrivna på tvärs mot det de skildrar, som en åskådlig protest mot stumheten och tomheten, den moderna tidens själlöshet. Det är en effektiv estetetik. Einar Askestads budskap tränger vasst och med precision igenom förnekelsens och förljugenhetens hårda hud.

Här finns en egen röst, ett unikt tilltal. Här finns en skärpa som skär djupt ner i samtidens dödkött.